Det vita ljuset första maj och det torra, dammiga gruset som trampas av flera tusen fötter i Kungsträdgården. Långa, många, obegripliga men viktiga tal. Jag i hemmasydd manchestermundering, håller hårt i pappas hand. Vi tar emot pamfletter. Det är Lars Werner. Det är balalaikor. Det är kurder.
"Ska du verkligen ha en sån där?" frågar pappa när jag insisterar på att få en egen chorizo av de som säljs av chilenare i exil. Korvarna grillas över ett oljefat delat mitt itu och de är starka och köttiga. De vilar på ett hembakt bröd och smakar precis så gott som något som någon annan äter och som man vill ha men inte får. Men idag får jag. Och jag får Fanta. "Kommer du verkligen att dricka upp den?" Jag får till och med en kokosboll med vitt fluff inuti. "Ska du ha en sådan också?" Mitt lilla huvud nickar ivrigt upp och ned.
Vi går och går. Vi manifesterar. Vi stannar och hälsar på Hasse och Heléne. Vi stannar och tjenar på gubbar med egentryckta tidningar om staten och kapitalet. Sedan tar vi 46:an hem och mina fötter värker i sandalerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar