Gnudi – ett "naket" litet ostknyte

Nu är det gjort – gnudin är tillagad och uppäten. Gnudi är alltså en slags fylld pasta och tillika en idealisk rätt för den som gillar ost, mindre lämplig för den som inte gillar ost, kan konstateras. Men som tur var tillhörde aktuellt middagssällskap det förstnämnda gardet.

Gnudi är en anrättning som på ett nästan fånigt övertydligt vis "förkroppsligar" bilden av italiensk rustik bondromantik såväl rent estetiskt som smakmässigt. Själva ordet gnudi betyder vad jag förstår naken på italienska (inte för att jag har koll på italienska men jag har "gjort lite research") och syftar då på att fyllningen inte har någon kroppsskylande pastadeg runt omkring sig, även fast det inte riktigt stämmer eftersom mjölet bildar ett degliknande hölje av "sig självt". Att laga gnudi är verkligen inte svårt men däremot lite stressigt eftersom själva kokningen kräver lite tajming. Men stressen berodde kanske, vid närmare eftertanke, i det här fallet mest på att jag inte hade tillgång till en hålslev utan var nödgad att fiska upp de hala gnudisarna med en träslev var för sig – en nervös kamp mot tiden då jag inte ville riskera att överkoka dem. Nog om det, se till att ha en hålslev helt enkelt!

Recept för fyra personer:
250 g ricotta
150 g riven parmesanost (men jag körde 50/50 parmesan och vällagrad prästost)
salt och peppar
ca 500 g durumvetemjöl

Blanda ihop osten och forma små bollar av smeten. Begrav dem sedan totalt i durumvete i en skål eller liknande. Det viktiga är att bollarna ska vara helt täckta och att de inte ska ha kontakt med varandra (men det är ju alltså ingen katastrof om några råkar ha det). Plasta, ställ in i kylen och låt vila i ett dygn.

Dag två är det bara att koka upp vatten och sedan låta gnudiasrna koka tills de flyter upp, vilket tar  ungefär en minut. Som tillbehör är det gott med ugnsgrillade tomater (tillaga på hög värme med olja, vitlök och rivet citronskal), lättstekt babyspenat samt brynt smör med salvia.

Det blev verkligen gott men jag vill passa på att lyfta ett varningens finger för den mäktighetskänsla som infinner sig ganska omgående! Att äta gnudi till huvudrätt, som vi gjorde, kräver stamina när det kommer till att hantera stora mängder fett och ost. jag tror att det är bättre att satsa på gnudi som förrätt eller som en del i en större helhet.

Två såser i en – pasta med tomat- och ostsås

 

Ibland när det skulle vara extra festligt lagade mamma pasta med ostsås och tomatsås. Tomatsåsen hade hon lärt sig av italienska vänner på någon av sina många resor till Bologna, tricket var att ha i en tesked socker och att låta den koka ihop länge, gärna flera timmar. Ostsåsen gjorde hon genom att värma vispgrädde och sedan smälta ner enorma mängder ost däri. Till detta något som kallades "bandpasta". Du hör ju hur gott det var. 

Ibland vill vi ha det extra gott helt vanliga dagar också och en sådan dag träffades jag av en snilleblixt. Jag gjorde en god tomatsås och smälte ost rakt ner i den i ett huj. Sedan gjorde jag den en aning mer krämig genom att tillsätta en skvätt grädde. Och se där!

Ingredienser, 4 portioner:

olivolja

1 gul lök

2 vitlöksklyftor

1 burk skalade tomater av bra märke (om du känner dig ambitiös är det självklart godare med färska tomater)

ca. 75 g blå- eller grönmögelost ex. som gorgonzola, s:t agur eller ädelost 

en gnutta socker eller honung

svartpeppar

salt

0,5dl vispgrädde

oregano

parmesan till servering

Koka upp vatten till pasta, tagliatelle är en bra sort för denna anrättning. Värm olivolja i en panna, stek den finhackade löken i olivoljan på låg värme tills den blir genomskinlig. Tillsätt vitlök som du skurit i tunna skivor. Låt svettas med löken ett par minuter, akta så att den inte blir bränd, då är det kört. Tillsätt burken med tomater och pressa försiktigt sönder tomaterna med en slev. Krydda med svartpeppar och socker (vänta med salt). Låt puttra ca. 20 minuter. Om såsen börjar se torr ut kan du tillsätta vätska av något slag, vatten eller en aning vitt vin. 

När såsen kokat ihop så att den ser god ut tillsätter du osten i små bitar. Nu kan du koka pastan. Rör med en slev i såsen medan osten smälter. När osten har smält smakar du av med vispgrädde och salt. Om det finns barn bland de hungriga så kan ett litet tips vara att mixa såsen tills den är alldeles slät. Krydda slutligen med oregano. Blanda såsen med den perfekt kokade tagliatellen, servera med riven parmesan, svartpeppar och en god ruccolasallad.

Carbonarans förbannelse

Vissa maträtter blir förbluffande goda med förbluffande enkla medel – carbonara hör inte till dem. Tvärtom. Jag blir i princip alltid missnöjd när jag äter "kolarhustruns favoritpasta" (eller vad carbonara nu betyder) trots att ingredienserna är en härlig gegga av det bästa livet har att erbjuda. Det finns ingen som helst logik eller rimlig förklaring till smaklöshets-fenomenet och jag bör här tillägga att besvikelsen träder in såväl när jag själv står för tillagningen som när någon annan gör det.

Antingen är carbonaran för stabbig eller för torr eller – värst av allt – så är pastan överkokt. Oftast är anrättningen näst intill smaklös trots att man har vräkt på för kung och fosterland med grädde, parmesan, äggula, knaperstekt bacon, baconflott, vitlök, flingsalt och ännu mer parmesan – just för att anrättningen INTE ska resultera i faddhet i klass med Sodexos lättuggade storköksmat för personer som en gång har haft, men numera lever ett glatt liv utan tänder.

Men, smakerna verkar alltså försvinna någonstans på vägen, sugas in i ett parallellt universum långt långt långt bort. Och där står någon vid en spis och lagar carbonara för att sedan servera denna pastarätt, full av härligt runda smaker, till en förnöjd kerub som fäller en glädjetår och tänker: förbluffande lätt och gott!

Väldigt snabb tonfiskpasta

Nu ska man ju inte äta tonfisk eftersom det är det kanske mest oetiska och värsta livsmedlet ur alla synpunkter - "ondskans konserv" liksom. Men om det hade varit okej att äta denna fisk hade man kunnat laga denna  snabba och faktiskt otippat goda maträtt.

Ingredienser, 1 portion:
lagom mängd pasta, exempelvis farfalle
lite skivad rödlök
1 tsk äppelcidervinäger och/eller lite citron
körsbärstomater delade på mitten
salladsärtor
1 liten liten burk tonfisk
pyttelite socker
lite chili
riven ost

Koka pastan och häll av när den är väldigt al dente. Låt rödlöken svettas i lite olja i förslgagsvis kastrullen du kokade pastan i. Häll i tomaterna, vinägern, sockret och de strimlade salladsärtorna och låt svettas ihop en liten stund. Blanda ner pastan och gojsa runt en liten stund. Salta, smula över chili, häll på citron och riv över ost. Sen är det klart! Om det hade varit okej att äta tonfisk hade det alltså då varit dags att äta.