Vissa maträtter blir förbluffande goda med förbluffande enkla medel – carbonara hör inte till dem. Tvärtom. Jag blir i princip alltid missnöjd när jag äter "kolarhustruns favoritpasta" (eller vad carbonara nu betyder) trots att ingredienserna är en härlig gegga av det bästa livet har att erbjuda. Det finns ingen som helst logik eller rimlig förklaring till smaklöshets-fenomenet och jag bör här tillägga att besvikelsen träder in såväl när jag själv står för tillagningen som när någon annan gör det.
Antingen är carbonaran för stabbig eller för torr eller – värst av allt – så är pastan överkokt. Oftast är anrättningen näst intill smaklös trots att man har vräkt på för kung och fosterland med grädde, parmesan, äggula, knaperstekt bacon, baconflott, vitlök, flingsalt och ännu mer parmesan – just för att anrättningen INTE ska resultera i faddhet i klass med Sodexos lättuggade storköksmat för personer som en gång har haft, men numera lever ett glatt liv utan tänder.
Men, smakerna verkar alltså försvinna någonstans på vägen, sugas in i ett parallellt universum långt långt långt bort. Och där står någon vid en spis och lagar carbonara för att sedan servera denna pastarätt, full av härligt runda smaker, till en förnöjd kerub som fäller en glädjetår och tänker: förbluffande lätt och gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar