Det geniala konceptet för hemmajobblunch – superkomponenterna du måste ha i kylen

För oss som har skött jobbet från köksbordet under det senaste året har det kanske inneburit nya lunchvanor. Man går till exempel inte ut och käkar lunch lika ofta, inbillar jag mig. För min egen del har hemmajobbandet inte inneburit någon jättestor skillnad, i alla fall inte när det kommer till vad som ligger på tallriken när det är lunch. Detta eftersom jag alltid har varit en sån där präktig jävel som har med sig matlåda. Den största skillnaden (utifrån ett lunch-/motionsperspektiv) nu jämfört med innan pandemin ligger nog i att jag inte rör mig lika mycket, den stackars stegräknaren tickar inte ens in de steg det tar att ta sig från jobbskrivbordet till lunchrummet, utan får nöja sig med de steg det tar från det att kroppen har skickat en signal om att det är dags för lunch (där jag sitter vid köksbordet) tills det att hjärnan har tagit beslut om att verkställa det hela vid köksbänken. Sju steg.

Jag har kompisar som klagar över att de, sedan de började jobba hemifrån, bara äter mackor till lunch. Att de saknar inspiration eller att de inte orkar ställa sig och laga något som de ändå bara ska sitta och slafsa i sig i sin ensamhet framför datorskärmen. Men då säger jag: allt handlar om att förbereda och laga mycket när du väl lagar, så att du har i kylen och sedan bara kan komplettera. Jag låter ju verkligen som världens präktigaste och jobbigaste människa, men det tar verkligen inte mer än tio minuter att göra en god sallad (eller vad man nu ska kalla det, mixtallrik?) om du har massa bra färdiga grejer i kylen som du bara behöver lägga ut på tallriken.

Min hemmajobblunch består i huvudsak av tre baskomponenter och det är faktiskt det som är hela hemligheten. Med dessa tre superkomponenter blir det gott, kul och mättande utan att man blir sådär däst och måste sova middag på maten.

Komponenterna är:

• bönor eller linser
• ost
• frukt

Min absoluta favorit bland bönor och linser är belugalinser (eller Gotlandslinser, goda men svindyra). Jag brukar koka några deciliter på måndagen och ha i kylskåpet. De håller sig ju i minst fem dagar. Som ost är det i regel feta som gäller, eller haloumi. Men all ost funkar. När det kommer till frukt är melon en favorit. Men äpple eller päron är också gott. Eller vad som. Frusen mango? Just det, en annan bra komponent om man gillar det: surkål! Eller någon typ av pickles. Kanske har du några oliver i kylen? Eller cornichons? Har du en överbliven kall kokt potatis eller morot i kylen, tärna ner den. Jag kokar alltid ”för mycket” potatis just för att det är en bra grej att ha i kylen. Funkar ju så klart lika bra med potatis och rotsaker som har ugnsrostats. Eller överbliven bulgur eller matvete. På bilden: havreris. Sedan på med lite olja, citron, honung, salt och peppar. Kanske lite fröer? Jag brukar rosta en rejäl laddning solrosfrön som jag strösslar på.

Nämen det är ju så bra, så genialt. Är det någonting jag verkligen är engagerad i, kanske rentav brinner för, så är det tydligen det här med hemmajobblunch. Och att få till en bra, snabb och typ otroligt plånboksvänlig sådan (ursäkta uttrycket) – om man nu tänker på sånt.

Asiatisk svampsoppa med nudlar och krispiga grönsaker

Tydligen är hela skogen full av Karl-Johan eller stensopp som den också kallas om man är republikan och vägrar kännas vid mat döpt efter gamla monarker. Mamma kom hem med en hög stunsiga Karl-Johansvampar och avvarade ett fång till Fanny och mig. "Skriv något på bloggen" var hennes uppmaning eftersom hon tycker att vi slackat efter med uppdateringar här på Kycklingbloggen.

Eftersom mamma hade plockat svamparna med en av sina japanska väninnor, Masako, kändes det fint att laga något just japanskt. Alla förutom Iván (den märkliga lilla människan) älskar dessutom asiatisk mat. Vi lagade en klar svamp-buljong med nudlar, tofu, krispiga sugarsnaps, koriander och sommarlök. I buljongen samsades en hel rad umamibärande ingredienser utöver Karl-Johan;  Bonito, torkad shitake, soja och kombualger.


Ingredienser:
Två torkade Shitake-svampar
Två påsar Bonito (alltså som en slags "tepåse" för att göra buljong)
2 liter vatten
2 msk japansk soja (att smaka av)
2 msk mirin 
2 kombualgs-
sjok (5*10 cm stora)
1 stav blekselleri i bitar
ca. 7 Karl-Johansvampar skurna i skivor
sesamolja

Ett knippe nudlar (glas-, ris- eller bovete),  kokade och sköljda
sommarlök skuren i strimlor
koriander
sugarsnaps skuren i munsbitar
tofu (vi använde mandel- och sesamtofu)
böngroddar
blekselleri skuren i smala strimlor

Koka upp vatten och alla buljongingredienser förutom Karl-Johansvamp och sesamolja. Låt sjuda under lock ca. 25 minuter. Stek under tiden de skivade svamparna i en matsked olja på låg värme. Bara så mycket att de släpper vätska men inte bruna. Fiska upp kombualgen, sellerin och bonitobuljongpåsarna ur soppan, tillsätt svamparna. Låt sjuda på låg värme. Smaka av med mer soja, mirin och sesamolja.

Koka nudlarna enligt anvisningarna på paketet, men något kortare tid. Skölj dem under kallt vatten och tillsätt en aning olja. Servera soppan med tillbehören ovan och nudlar. En liten öl kan sitta fint till.

Gnudi – ett "naket" litet ostknyte

Nu är det gjort – gnudin är tillagad och uppäten. Gnudi är alltså en slags fylld pasta och tillika en idealisk rätt för den som gillar ost, mindre lämplig för den som inte gillar ost, kan konstateras. Men som tur var tillhörde aktuellt middagssällskap det förstnämnda gardet.

Gnudi är en anrättning som på ett nästan fånigt övertydligt vis "förkroppsligar" bilden av italiensk rustik bondromantik såväl rent estetiskt som smakmässigt. Själva ordet gnudi betyder vad jag förstår naken på italienska (inte för att jag har koll på italienska men jag har "gjort lite research") och syftar då på att fyllningen inte har någon kroppsskylande pastadeg runt omkring sig, även fast det inte riktigt stämmer eftersom mjölet bildar ett degliknande hölje av "sig självt". Att laga gnudi är verkligen inte svårt men däremot lite stressigt eftersom själva kokningen kräver lite tajming. Men stressen berodde kanske, vid närmare eftertanke, i det här fallet mest på att jag inte hade tillgång till en hålslev utan var nödgad att fiska upp de hala gnudisarna med en träslev var för sig – en nervös kamp mot tiden då jag inte ville riskera att överkoka dem. Nog om det, se till att ha en hålslev helt enkelt!

Recept för fyra personer:
250 g ricotta
150 g riven parmesanost (men jag körde 50/50 parmesan och vällagrad prästost)
salt och peppar
ca 500 g durumvetemjöl

Blanda ihop osten och forma små bollar av smeten. Begrav dem sedan totalt i durumvete i en skål eller liknande. Det viktiga är att bollarna ska vara helt täckta och att de inte ska ha kontakt med varandra (men det är ju alltså ingen katastrof om några råkar ha det). Plasta, ställ in i kylen och låt vila i ett dygn.

Dag två är det bara att koka upp vatten och sedan låta gnudiasrna koka tills de flyter upp, vilket tar  ungefär en minut. Som tillbehör är det gott med ugnsgrillade tomater (tillaga på hög värme med olja, vitlök och rivet citronskal), lättstekt babyspenat samt brynt smör med salvia.

Det blev verkligen gott men jag vill passa på att lyfta ett varningens finger för den mäktighetskänsla som infinner sig ganska omgående! Att äta gnudi till huvudrätt, som vi gjorde, kräver stamina när det kommer till att hantera stora mängder fett och ost. jag tror att det är bättre att satsa på gnudi som förrätt eller som en del i en större helhet.

Köttbonanza ---> bönbiff

Det mest sövande och provocerande tråkiga matdravel man kan råka ut för är det om vegetarisk mat – typ "jag borde börja äta mer vegetariskt". Det är tråkigt på så många nivåer att jag inte ens orkar gå in på det. Men – och det här sticker jag inte under stol med – det var exakt så jag kände idag efter föregående tio dagars mer eller mindre ofrivillig köttbonanza, och det här är alltså konsekvensen.















Det på bilden må se ut som något slags goda saftiga havrekakor eller liknande men det är det alltså inte – det är bönbiffar. (Eller ja, bön- och kikärtsbiffar är det ju om man ska vara petnoga, men jag tycker att kikärtan kvalar in som böna.)

Ingredienser ca 10 st:
2 msk skorpsmulor
en liten skvätt mjölk
1 ägg
1,5 tetra med bönor eller kikärtor (jag tog kikärtor och svarta bönor)
1 msk rostade och mortlade korianderfrön
1 tsk spiskummin
1 riven gul lök
1 riven vitlöksklyfta
några kvistar mynta och persilja
salt och peppar
lite soja
(mjöl)
sesamfrön att rulla biffarna i

Låt skorpsmulorna och mjölken stå och svälla en liten stund. Ha därefter i de andra ingredienserna (bönorna ska vara avsköjda och avrunna) och mixa med stavmixer. Jag finhackade myntan och persiljan men det behöver man nog egentligen inte göra. Det blir en ganska lös "smet" och om man vill kan man ha i lite mjöl. Häll ut sesamfrön på en tallrik och klafsa ut biffar som sedan efter förmåga rullas runt lite i sesamfröna, men man behöver inte vara så noga. Hetta upp ganska mycket olivolja i en stekpanna och lägg ner biffarna, man kan börja på ganska hög värme och sedan sänka. Biffarna är klara efter ungefär tio minuter och resultatet blir lite som en kusin till falafeln. Jag åt med tabouleh och en väldigt enkel sås på mosad fårost, grekisk yoghurt och lite honung – det var gott!

'Butternut squash'-soppa

För ett par år sedan försökte jag odla pumpor på vår mammas kolonilott. Min vision var att kunna äta en pumpa i veckan under vintern. Att ha ett helt skafferi fullt av pumpor i olika storlekar, färger och former; gröna små att ångkoka och äta hela, de klassiska orange till pumpapaj och soppa, krispiga pumpafrön att strö över sallader, barnen lyckligt karvandes i varsin till Halloween och så vidare. 

Pumporna växte verkligen väldigt fint till att börja med. De blev stadiga små plantor som jag så småningom satte ut i jorden under en sådan där duk som ska skydda den från hårt väder och i viss mån insekter. Jag vattnade och gödslade och de små underverken fick blommor. Det var bara det att det inte bara var jag som hade förhoppningar om pumpor. Så fort de vackra gula blommorna sköt fram flyttade små familjer av oknytt in i dem. Tvestjärtar tumlade lyckligt runt i dessa gyllene balsalar, gigantiska spanska mördarsniglar vilade sina trötta lemmar (sin trötta lem?) i blomhusets inre och skockar av bladlöss höll botellón på mina pumpors stackars blad. Det var helt enkelt ett lönlöst krig att föra. Så hädanefter köper jag mina pumpor på Konsum (för jag vägrar säga Coop).

Här följer receptet på en butternut squash-soppa som blir gyllengul och alldeles silkeslen i sin textur. Det passar bra med koriander och pumpakärnor till då de förstärker den lite nötiga smaken av soppan.

Ingredienser, 4 portioner:

1,2 liter vatten + 3 buljongtärningar vegetarisk eller kyckling (eller ännu hellre hemkokt buljong)

2/3 butternut squash av medelstorlek

2 potatisar

1 gul lök

1 vitlöksklyfta

salt

svartpeppar

0,5 dl vispgrädde

Börja med att koka upp buljongen. Medan du gör det skalar du pumpan med en vass kniv och gott mod. Du skalar även löken och potatisen. Skär alla grönsaker i bitar om ca. 4 centimeter och lägg ner dem i buljongen. Låt sjuda under lock 15-20 minuter. När grönsakerna är mjuka mixar du soppan slät och smakar av med salt, peppar och vispgrädde. Servera med gröna pumpafrön, färsk koriander och riven parmesan. Det kan också passa bra med crème fraîche, persilja, timjan eller krutonger. You pick and choose.

Inför Valborg – vilken röra!

En gång i höstas när jag var på en fest bjöds det på jag en röra/dipp som jag i alla fall då, efter att både en och två "kalla bägare" passerat mitt system, tyckte var extraordinärt god. Det var en sån där gegga vars ingredienser var är helt omöjliga att placera (syrlig, salt och lite ost-seg) och jag bad därför i sann 40-talistanda om receptet. Nu har det här receptet legat på vänt i min "inkorg" för facebookmejl i ett halvår och det är således på tiden att väcka liv i detta matminne. Det är dock inte helt utan farhågor och katastroftankar om att anrättningen inte ska trigga mina smaklökar på samma sätt som sist, men det är ju en risk man får ta. Nu står röran på vänt i kylskåpet, redo att tjoffas in i ugnen imorrn för slutgiltig finish i form av värme.















Så här gör man – mixa ihop:
2 burkar kronärtskockshjärtan
2 rivna vitlöksklyftor
1,5 dl riven parmesan
1 mozzarella
0,5 dl majonäs
1 tsk vinäger
lite chili
salt

Klafsa ner det hela i en ungsäker form och ställ in i ugnen på 200 grader, ungefär 5-10 minuter (tills det blir lite gyllene på ytan och osten börjar smälta). Sen är det bara att gå loss med nachos eller vitt bröd.

Padróns

Pimientos de padrón, eller "rysk roulette-paprika" som den tydligen också kallas i vissa kretsar, är en liten grön krispig gröda som man kan tillaga och äta som ett snack i all sin enkelhet. Det var mina kompisar Jacob och Ebba som introducerade den för mig i somras, efter att ha varit på Mallorca och snaskat i sig en och annan på Palmas gemytliga uteserveringar. I Spanien anordnar de en årlig fiesta i denna minipaprikas ära där man enligt utsago serverar inte mindre än två ton pimientos de padrón till hugade entusiaster.

Själva tillagningen är idiotenkel, det är helt enkelt bara att steka dem ganska hårt i ganska mycket olivolja och för sen låta dem ligga och olja av sig på ett papper. Efter det ska man ge dem en rejäl omgång flingsalt, det är det som gör hela grejen. Smaken är lite besk, lite salt (av förklarliga skäl) och ibland alltså lite stark. Perfekt till en kall öl med andra ord!

Det faktum att vissa av dem (ungefär var tjugonde enligt senaste mätningar) är lite picante gör ju dessutom det hela oerhört spännande, lite som en mer exotisk och vågad version av "mandeln i gröten".

Den stora tacostressen

Det finns en sak som jag inte gillar med konceptet tacos, nämligen att det är så många komponenter. Visst är det kanske trevligt ("gemytlig plockmat" etc.) men det där med alla dessa tillbehör gör mig mest bara stressad! Först ska man hålla på att skära gurka och tusen andra grönsaker i pyttesmå tärningar vilket tar tusen år, sen ska ost rivas, bröd värmas och köttfärs stekas och detta ska dessutom hållas varmt tills det är dags att äta men utan att bli torrt eller bränt. Bara av detta får jag stressutslag.

Men det värsta är ändå när man har satt sig ner för att njuta av sin skörd och försöker få till en perfekt avvägd taco eller burrito (eller vad man nu äter) med lagom mycket av alla komponenter och när man sen försöker äta den utan att den faller isär eller att allt det "götta" bara faller av och hamnar i en sorglig hög  på tallriken. Och inte nog med det, sen måste man också tampas med en massa kladd och vätska som rinner ner längs handlederna och letar sig in i tröjärmarna. Om man inte redan hade ojämna hjärtslag innan man började äta har man vid det här laget skaffat sig det.

Okej, men om man är svag för tacojox och vill kunna äta det utan att behöva ta in på konvalescent-hem efter varje "tacofest" för att "hitta sig själv"? Jo, då reducerar man helt enkelt bara antalet tillbehör till några stycken. Det är så himla smart för det blir exakt lika gott, faktum är att man inte ens märker någon skillnad (bortsett från på adrenalinnivåerna i kroppen då).

Vegetariska burritos:
ett paket svarta bönor (dvs från en liten tetra, avsköljda)
olja
spiskummin
1 vitlöksklyfta
lite chili av något slag
några tomater
en halv lök
koriander
citron
socker
salt

Hetta upp olja, pudra ner lite spiskummin och ha i en krossad vitlöksklyfta. Låt puttra en liten stund, sänk värmen och häll i bönorna, lite vatten, chili och salt och mosa sedan ihop det hela lite med baksidan av ett stekdon. Gör under tiden en enkel salsa på tomater skurna i bitar, hackad lök, pressad citron, lite socker och salt och mycket koriander. Sen är det klart – och det här tar max tio minuter. Ät med någon typ av tunt bröd (jag tycker att det är godare med typ polarbröd än "riktiga" tortillabröd som känns så himla konservmedelsstinna), hyvlad ost (om du inte orkar riva) och gräddfil.

Jag är ett geni!

Kinas svar på McChicken – stekt ägg med tomat

–  Stekt ägg med med tomat, gud vad gott!
Så låter det i skolmatsalsköerna (fast på annat språk då) runt om i Kina vid lunchdags. De äter nämligen Ji chao xi hong shi ("Kinas svar på McDonald's-mat") till lunch varje dag. Det är i alla fall vad jag har hört, men sanningshalten i det går kanske att diskutera. 

Sant är i alla fall att om det stämmer har Kinas toddlers bra smak, för det är en väldigt enkel men otippat god anrättning som är ett slags lite mer civiliserat hopkok av ägg och  ketchup. Nog för att det inte är ketchup i, men resultatet av ingredienserna blir typ ketchup, och som bekant är ketchup alla barns  favoritsås = dålig smak (= det som förenar barn över hela jorden). Aja, det här blev kanske ett snårigt resonemang men min poäng är att eftersom ketchup är poppis är det inte helt osannolikt att mina uppgifter om detta som Kinas skolmat numero uno faktiskt stämmer. Men nog om det!

Ingredienser, 1 person

olja till stekpannan (raps eller jordnöts)
2 ägg, kläckta och ihopvispade
2 tomater skurna i bitar eller ca 15 halverade körsbärstomater
2 msk soya
1 msk socker
1 tsk sesamolja
(1 tsk fisksås)
sesamfrön
chiliflingor

Hetta upp stekpanna och häll i ganska mycket olja. Häll sen ner äggen och vänta typ 30 sekunder innan du går loss med stekspade och delar upp ägget i mindre bitar. Det hela går väldigt snabbt, det ska vara lite wok-känsla. Fös ägget åt sidan i pannan och ha ner tomaterna. Låt steka någon minut och ha sedan i soya, socker, sesamolja och fisksås (som inte ingår i originalet, men jag tycker att det passar bra). Blanda ihop allt samman och häll upp i djup tallrik. Strö över lite sesamfrön och chiliflingor och ät med ris.

OBS! Att det ser ut som att jag har försökt få till ett yin- och yangtecken i min uppläggning är en lycklig slump och inget annat. Ett annat obs i sammanhanget är att det här receptet kanske inte är helt renlärligt, men det gör inget, det funkar bra ändå!

Två såser i en – pasta med tomat- och ostsås

 

Ibland när det skulle vara extra festligt lagade mamma pasta med ostsås och tomatsås. Tomatsåsen hade hon lärt sig av italienska vänner på någon av sina många resor till Bologna, tricket var att ha i en tesked socker och att låta den koka ihop länge, gärna flera timmar. Ostsåsen gjorde hon genom att värma vispgrädde och sedan smälta ner enorma mängder ost däri. Till detta något som kallades "bandpasta". Du hör ju hur gott det var. 

Ibland vill vi ha det extra gott helt vanliga dagar också och en sådan dag träffades jag av en snilleblixt. Jag gjorde en god tomatsås och smälte ost rakt ner i den i ett huj. Sedan gjorde jag den en aning mer krämig genom att tillsätta en skvätt grädde. Och se där!

Ingredienser, 4 portioner:

olivolja

1 gul lök

2 vitlöksklyftor

1 burk skalade tomater av bra märke (om du känner dig ambitiös är det självklart godare med färska tomater)

ca. 75 g blå- eller grönmögelost ex. som gorgonzola, s:t agur eller ädelost 

en gnutta socker eller honung

svartpeppar

salt

0,5dl vispgrädde

oregano

parmesan till servering

Koka upp vatten till pasta, tagliatelle är en bra sort för denna anrättning. Värm olivolja i en panna, stek den finhackade löken i olivoljan på låg värme tills den blir genomskinlig. Tillsätt vitlök som du skurit i tunna skivor. Låt svettas med löken ett par minuter, akta så att den inte blir bränd, då är det kört. Tillsätt burken med tomater och pressa försiktigt sönder tomaterna med en slev. Krydda med svartpeppar och socker (vänta med salt). Låt puttra ca. 20 minuter. Om såsen börjar se torr ut kan du tillsätta vätska av något slag, vatten eller en aning vitt vin. 

När såsen kokat ihop så att den ser god ut tillsätter du osten i små bitar. Nu kan du koka pastan. Rör med en slev i såsen medan osten smälter. När osten har smält smakar du av med vispgrädde och salt. Om det finns barn bland de hungriga så kan ett litet tips vara att mixa såsen tills den är alldeles slät. Krydda slutligen med oregano. Blanda såsen med den perfekt kokade tagliatellen, servera med riven parmesan, svartpeppar och en god ruccolasallad.

Jordärtskockssoppa med timjan

 

På sopprestaurangen i Soho, London, lärde jag mig att man faktiskt kan koka soppa på en spik. Eller snarare, man kan koka soppa på nästan allt. Har du en buljong kan du slänga ner nästan vad som helst i den och antingen koka det kort så det blir krispigt, koka det en stund och sedan mixa så blir det krämigt eller koka länge, men då blir det en gryta.

Häromdagen kom jag över ett litet parti fina jordärtskockor. Jag gjorde som vilken frusen husmoder som helst i väntan på den riktiga våren skulle ha gjort, kokade en soppa. Jordärtskockorna är ena märkliga små rackare. De är liksom krispiga och en aning genomskinliga. Lite som utkomsten av en ménage à trois mellan rättika, ingefära och potatis. Smaken däremot, påminner om kronärtskocka. (Dessa delikatesser börjar förresten dyka upp nu i grönsaksdiskarna med sina lager-på-lager-utstyrslar som inte alls är något effektivt skydd för det man vill åt, självaste hjärtat). Medan du rör i din soppa kan du fundera på om det heter jordärt'skocka eller jordärts'kocka, det gjorde jag.

Ingredienser, 4 portioner:

1,3 liter kyckling- eller grönsaksbuljong (jag använde Kung Markattas ekologiska kycklingbuljong och det smakade toppen)

6 jordärtskockor

2 potatisar

1 liten gul lök

2 vitlöksklyftor

0,5 dl vispgrädde

salt

svartpeppar

timjan antingen färsk eller torkad

parmesan

Koka upp buljongen. Skala och skiva rotsakerna och löken och tillsätt dem. Låt sjuda under lock i ca. 20 minuter eller tills rotsakerna är mjuka. Mixa soppan med mixerstav tills den är helt slät. Tillsätt grädden. Är soppan för tjock kan du tillsätta mer buljong eller grädde. Krydda och smaka av med salt, svartpeppar och timjan. Servera med riven parmesan. Det är helt säkert gott med en klick crème fraîche också.

Vattenmelon och feta

Var är våren, frågar du. Var är sommaren, frågar jag. Alltid steget före.

Tills den kommer kan man ju iallfall låtsas att det är sommar. Hittar du en fin vattenmelon så här års så är det bästa ackompanjemanget feta, salt, peppar och olivolja. Detta är vardagsmat för en grek men en rätt som jag inte smakade förrän ifjol. Är kanske inte alltid steget före. Den syrliga osten och den söta melonen ger varandra helt nya smakdimensioner. Salladen passar utmärkt till grillat eller en liten stekt korv från Taylor and Jones, som förresten ska öppna restaurang i Hornstull.

Tofuodyssén fortsätter – glasnudelwok

Min tofuodyssé som påbörjades för några veckor sedan verkar fortsätta. Jag har nu insett att när det kommer till tofu, eller snarare när det gäller att få tofu att smaka någonting, är det ingen idé att spara på krutet. Tofu har ju på något sätt en antismak i sig självt och därför blir det lite som att såser och kryddor man adderar i hopp om att få till en "schysst smak" bara äts upp av tofun  och spottas ut i en helt annan dimension. Tumregeln för att få denna truliga bönpasta god är därför att ha på så mycket smaksättning man tycker verkar rimligt - och sedan dubbla dosen.

Ingredienser till tofun:
100 gram tofu
2 msk soya
1 tsk sesamolja
1 tsk vinäger
1 tsk koreansk chili (den är ganska mild)
1 krossad vitlöksklyfta

Skär tofun i ganska små bitar och lägg ner i en skål. Ha i övriga ingredienser, blanda, sätt in i kylen och vänta typ ett dygn.

Wok:
glasnudlar
några kvistar broccoli
en näve jordnötter
rapsolja
tofun
pyttelite socker

Koka nudlarna och häll av medan de är VÄLDIGT al dente – nästan hårda, annars blir de överkokta i woken sedan. Skölj i kallt vatten och klipp dem lite med en sax om du orkar. Hetta upp en stekpanna (eller hellre en wok om man nu har en sån) och släng i broccoli, tofu och jordnötter. Stek några minuter, stäng av värmen och ha i nudlarna. Strö över lite lite socker och blanda runt. Nu är det bara att slafsa i sig!

Varm "sallad" med edamame, fårost och dill

Ibland är man ju sugen på något lite fräscht, typ sallad. Men det är ju alltid viktigt, eller i alla fall "viktigt", att ha i något med mycket proteiner så att man inte blir hungrig igen en halvtimme efter att man har slafsat i sig sin sallad. Ost och bönor är ju en bra källa till matighet om man inte vill äta kött eller fisk. Just edamame (gröna sojabönor som finns i frysdisken) har en annan "fräschör" än kikärtor och sånt på burk (även om det ju också kan vara gott). I det här fallet fick "inspiration och känsla fritt spelrum" och det blev faktiskt otippat gott! Lite som en blandning mellan sallad och gryta. Gott att äta med bröd av typen "libabröd" (platt stort pitabröd).















Ingredienser, 2 portioner
olivolja
1 röd paprika
1 halv röd lök
1 vitlöksklyfta
en "näve" edamamebönor
ett halvt paket salladsärtor
10 körsbärstomater
1 avokado
en halv fårost
en skvätt citron
dill
salt och peppar

Strimla paprikan och stek på hög värme i olja, tills den nästan blir lite svart (men bara lite). Sänk värmen och ha i lök skuren i tunna strimmor och en krossad vitlöksklyfta som får ligga och bara smaka av sig och som man sen gör bäst i att plocka upp innan man äter. Ha i bönorna och tomater delade på mitten. Sen är det bara att smula i fårost och avokado i lagom stora bitar, pressa över citron och strö över lite dill. Salta och peppra, sen är det klart!

Ett ris eller som man också kan säga: Kinesisk pytt-i-panna

När jag jobbade som världens sämsta servitris på en sushirestaurang i slutet av nittiotalet blev det ofta ris över. Ägarinnan till restaurangen, som för övrigt fortfarande serverar sushi på samma adress, är från Kina. Jag tror inte att så många gäster tänkte på det och ibland var det någon världsvan svenne som ropade ett "Arigato!" innan han försvann ut genom dörren med sin take away.
        Sent efter stängning brukade en kollega inom samma bransch komma över med en suspekt och fetfläckad hink. Hon tog naturligtvis hand om risresterna (som ibland kunde vara både en, två och tre dagar gamla och även återvunna från gäster med dålig aptits tallrik). Kollegan och min chef brukade snicke-snacka litet på mandarin innan kollegan återvände till sin egen restaurang för att tillaga "Stekt ris" till sina gäster. En rätt som jag, behöver jag säga det, brukar undvika när jag är på Kina-restaurang. Hemma kan jag däremot svänga ihop ett ris om det har blivit något över dagen innan.

Ingredienser för cirka två portioner:
3 dl kokt jasminris
2 dl fryst spenat / 4 dl färsk spenat
2 vitlöksklyftor, hackade
2 portabellosvampar
1/3 broccoli
röd paprika (gärna redan tillagad, i olja)
2 ägg
olivolja
sesamolja
japansk soja
malen ingefära
vitpeppar

Skär svamparna i skivor. Hetta upp en stekpanna, tillsätt olivolja och svamparna. Låt dem fräsa ett par minuter. Häll i spenaten om den är fryst, samt en aning vatten för att få igång lite ånga. Täck över med ett lock. Tillsätt broccoli och låt den ånga med tills spenaten tinat. Om du har färsk spenat tillsätter du den när broccolin känns lagad, men fortfarande med stuns och svamparna är genomstekta. Har du färsk paprika är det även dags att tillsätta den, skuren i smala remsor.

Därefter tar du bort locket, föser grönsakerna åt sidan, tillsätter olja och den hackade vitlöken. Du pudrar över ingefära och vitpeppar efter smak samt tillsätter ca. en halv matsked sesamolja. När vitlöken börjar bli tillagad blandar du alla grönsakerna och tillsätter ris och soja, ungefär en matsked - men även här får du smaka dig fram. Är din paprika redan tillagad och lagd i olja så kan du tillsätta den här.

Slutligen föser du åter grönsakerna åt sidorna och häller i en skvätt olja innan du knäcker de två äggen i pannan. Långsamt för du sleven eller stekspaden i äggen så att det bildas små sjok av ägg som ser aptitliga ut. Precis när all äggvita blivit vit viker du ihop ägget med grönsakerna och riset och serverar på momangen.

Servera förslagsvis med någon typ av chilisås, som t.ex. Tabasco eller Chili-Yuzusås från närmaste asiatiska livsaffär samt Kimchi.

Besök på Noma

Den här anrättningen åt jag på Noma förra veckan, nä jag bara skoja. Jag vet inte riktigt hur och varför det blev så här strikt men det kändes liksom lite nice och helt rätt att vara lite anal/pedantisk/fascistisk "i köket" helt plötsligt.

Bilden föreställer alltså prydligt skurna tärningar av tofu som jag sedan mölade i mig ackompanjerade av linsgryta.

Ingredienser:
hård tofu
1 krossad vitlöksklyfta
olivolja
salt
pyttelite soya

Okej, den här avancerade maträtten gör man på följande sätt: klafsa ihop olja, vitlök och salt och blanda runt. Lägg ner tofun (skuren i bitar) och blanda runt ännu mer. Lägg på prydliga rader i stekpannan och stek på hög värme tills det hela blir lite gyllene. Häll på soyan och ät med något annat! Tror att exempelvis wokade grönsaker är ett bättre alternativ än "Indieninspirerad" linsgryta.

Wokad marinerad tofu

Tofu igen! Snabb god rätt som jag "jazzade" fram utifrån grejer som fanns i kylen. Jag brukar laga lite extra av sånt som tar lite tid att laga, typ ris - sen är det bara att steka på, en eller två dagar senare, i ett annat "sammanhang". I förrgår gjorde jag grunden till denna maträtt, panerad tofu. Man kan säga att den anrättningen är den här anrättningens moder - de ser ju också typ exakt likadana ut...

Ingredienser, 1 portion:
100 gram tofu som har marinerat i krossad vitlöksk, soya, socker, chili och vinäger
15 stycken färska haricovert skurna i två delar
10 plommontomater skurna i halvor
1 limeklyfta
rostade jordnötter
koriander

Så här går man tillväga:
Stek det kokta riset i lite olja (eller koka nytt om det inte finns färdigkokt i kylen) och lägg upp på tallrik, exempelvis den man ska äta från. Stek haricoverten (eller vad det nu heter i pluralis) i förslagsvis samma stekpanna på hög värme, ha i tofun skuren i tärningar och sen tomaterna. Häll på lite extra soya och pressa över lime. Lägg upp på tallriken med riset och ha på jordnötter och koriander.

Eftersom den här tofun legat och gosat till sig i marinad blir den faktiskt väldigt smakrik och köttig.

Panerad tofu med "asiatiska spännande smaker"

Jag har tänkt en del på det här med kött och köttkonsumtion nu de senaste veckorna (som väl alla normalvettiga människor tänker på mer eller mindre ofta). Nog för att jag älskar kött av hela mitt hjärta, eller i alla fall kanske 80 procent av det, men det funkar ju inte om alla ska möla i sig 48 kilo biff och falukorv per år. Inte som att det är första gången jag äter mat icke innehållandes kött (vilket det kanske låter som) men jag köpte idag hur som helst tofu i syfte att testa en ny grej. Valde hård tofu, för 20 spänn från Asian market (bra butik!) i "citykärnan", närmare bestämt på Olof Palmes gata. Ganska rejäl bit tofu var det, räcker för tre portioner ungefär.

Så här gör man:
Koka ris, skiva tofun och panera i vetemjöl och sesamfrön.

Blanda en dippsås av:
1 krossad vitlöksklyfta
Någon typ av chili, torkad eller färsk
3 msk soya
1 tsk socker
2 msk lime, citron eller vinäger
1 tsk fisksås
1 tsk sesamolja

Gör en sallad av till exempel:
1 röd strimlad paprika
1 näve ruccola
1 näve böngroddar
Lite jordnötter
+ häll på lite av dippsåsen och blanda runt

Stek tofun i kanska mycket olja (rapsolja eller jordnötsolja blir nog godast) tills den blir gyllenbrun. Lägg upp sallad, ris och tofu på tallriken och riv över lite koriander. Sen kan man dippa tofun i såsen.

Tips!
Om det blir tofu och sås över kan man lägga ner tofun i såsen och låta den marineras i en dag eller två. Det gjorde jag och det tror jag blir gott! Om jag lagar det här igen ska jag testa att doppa tofun i ägg innan mjöl- och sesambadet, det kanske blir lite mer krispkänsla?