Gnudi – ett "naket" litet ostknyte

Nu är det gjort – gnudin är tillagad och uppäten. Gnudi är alltså en slags fylld pasta och tillika en idealisk rätt för den som gillar ost, mindre lämplig för den som inte gillar ost, kan konstateras. Men som tur var tillhörde aktuellt middagssällskap det förstnämnda gardet.

Gnudi är en anrättning som på ett nästan fånigt övertydligt vis "förkroppsligar" bilden av italiensk rustik bondromantik såväl rent estetiskt som smakmässigt. Själva ordet gnudi betyder vad jag förstår naken på italienska (inte för att jag har koll på italienska men jag har "gjort lite research") och syftar då på att fyllningen inte har någon kroppsskylande pastadeg runt omkring sig, även fast det inte riktigt stämmer eftersom mjölet bildar ett degliknande hölje av "sig självt". Att laga gnudi är verkligen inte svårt men däremot lite stressigt eftersom själva kokningen kräver lite tajming. Men stressen berodde kanske, vid närmare eftertanke, i det här fallet mest på att jag inte hade tillgång till en hålslev utan var nödgad att fiska upp de hala gnudisarna med en träslev var för sig – en nervös kamp mot tiden då jag inte ville riskera att överkoka dem. Nog om det, se till att ha en hålslev helt enkelt!

Recept för fyra personer:
250 g ricotta
150 g riven parmesanost (men jag körde 50/50 parmesan och vällagrad prästost)
salt och peppar
ca 500 g durumvetemjöl

Blanda ihop osten och forma små bollar av smeten. Begrav dem sedan totalt i durumvete i en skål eller liknande. Det viktiga är att bollarna ska vara helt täckta och att de inte ska ha kontakt med varandra (men det är ju alltså ingen katastrof om några råkar ha det). Plasta, ställ in i kylen och låt vila i ett dygn.

Dag två är det bara att koka upp vatten och sedan låta gnudiasrna koka tills de flyter upp, vilket tar  ungefär en minut. Som tillbehör är det gott med ugnsgrillade tomater (tillaga på hög värme med olja, vitlök och rivet citronskal), lättstekt babyspenat samt brynt smör med salvia.

Det blev verkligen gott men jag vill passa på att lyfta ett varningens finger för den mäktighetskänsla som infinner sig ganska omgående! Att äta gnudi till huvudrätt, som vi gjorde, kräver stamina när det kommer till att hantera stora mängder fett och ost. jag tror att det är bättre att satsa på gnudi som förrätt eller som en del i en större helhet.