Gång på gång ser man recept på risotto där den framhålls som en snabblagad favorit och man hör kockar, matskribenter och andra "initierade" skrävla vitt och brett om att de snor ihop en risotto på en kvart och att det har blivit hela familjens snabbmatsfavorit. ("Ungarna äter hellre risotto än falukorv eller köttbullar och makaroner och när det ska gå undan.") Man bara "kul för er – synd att det tar en och en halv timme att laga denna så kallade snabba rätt".
Det är ju ett konstant och ändlöst rörande i risottokastrullen för att det inte ska bränna fast, från det att riskornen har hällts ner tills det att anrättningen är redo att slevas upp i tallrikar. Och till det ett skvimpande med buljong och vin och en nervös balansgång mellan att hälla på för mycket respektive för lite vätska, där man i båda fallen riskerar att göra kaos med hela "skiten".
Att risotton sen, efter det att man har gett den en och en halv timme av sin odelade kärlek och uppmärksamhet, blir ganska god får man ju tacka fan för – men att kalla denna maträtt för snabbmat är ju en bedragelse (kanske inte ett korrekt uttryck men det får gå ändå) större än någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar