Breton – kexen som alltid är gamla

Ni vet de där halvgoda kexen Breton, med lite "fransk" (eller kanske brittisk?) känsla – hur kommer det sig att de liksom alltid står och blir gamla och härskna i skafferiet? Jag tror, och vet, att jag inte pratar enbart för mig själv i den här frågan och skulle till och med lite småfräckt kunna påstå att det står ett gammalt paket Breton-kex i minst femtio procent av alla skafferier i det här landet. 

Den förutsägbara härskenhet som verkar ligga i Bretonkexens gen har i förlängningen lett till att man (jag) numera associerar namnet "Breton" med smaken av gamla unkna kex. Och det märkliga är att det spelar mindre roll när kexen är inköpta, huruvida det skedde för tre dagar sen eller för tolv år sen, de har likväl undantagslöst alltid förlorat den sprödhet som gör dem till just kex.

Men nu gör jag ett experiment. Igår öppnade jag ett paket Breton, åt några stycken, förvånades över att de var ganska goda och tänkte: "nu ska jag verkligen kämpa på och göra en kraftansträngning för att äta upp dem innan de blir dåliga".

Jag vet att det är en (om än odramatisk) kamp mot tiden och jag vet att det kommer att krävas att jag äter mycket kex, men jag ska göra ett ärligt försök.