Dagens marshmallow

Och det bästa av allt är att det är ett "varje dag"-erbjudande!

Ny nivå av "matglädje"

Jag vet inte om just "matglädje" är det begrepp jag i första hand associerar med enkilosburkar nötkräm ("nötcreme") staplade på varandra, men vad man laddar begreppet "matglädje" med är ju i högsta grad individuellt.

Partyservering på spegel

Det är aldrig svårare än vad man gör det när man ska servera lite flott. Här följer ett medley av inspirationsbilder där den gemensamma nämnaren och tillika fundamentet  utgörs av en hederlig gammal spegel med ram! Vit sparris, ett köttberg omgärdat av ett machésalladshav eller en härlig fruktsallad uppdelad i olika sektioner – gott som det är men än mer läckert serverat på spegel.

Grisens tid är nu i grisens förlovade land

Det märks att man är i Skåne när man mer eller mindre (o)frivilligt kommer ut från mataffären med minst åtta olika sorters grisbaserade matvaror. Skåne måste ju vara Sveriges gris-tätaste landskap, fläskets moderland liksom – den plats på jorden där det äts mest gris per capita – vilket knappast är något man hymlar med i mataffärerna. På ICA finns kilometerlånga kyldiskar med femkilosförpackningar (nästan i alla fall) med fläskkarré, där hugade tanter och gubbar i olika åldrar (undertecknad inkluderad) kan rafsa runt tills eventuell skam infinner sig.

Men vad är det egentligen som händer med en när man kommer hit? Hur och var sker denna subtila hjärntvätt som får en att tro att man inte kommer att överleva dagen om man inte får möla i sig åtminstone en halv medelstor gris per person?

Vi kom ut från butiken med detta i kassarna som lite allmän "bra att ha hemma-mat":
- fläskkarré
- chorizo
- Marieholmskorv "original" (som är världens godaste pålägg, vars tillverkare för övrigt i dagarna enligt deras hemsida lanserar "3 nya MFF-korvar"!)
- prinskorv
- bacon
- rökt skinka
- honungsmarinerat grillat fläsk (att ha på mackan)
- leverpastej

Frågan har sen dess hängt i luften – vad hände och vem är jag?

Småfåglar i tråg

Det kanske inte helt tydligt framgår av den här bilden hur hissnande små de här nakna fågelkroppshyddorna är, men när jag var på Ica och fick syn på dem i "fågelhyllan" kände jag mig nödgad att stanna och glo och ta lite på dem (samt fota dem) för att de var så himla mini. Det är alltså små vaktlar, och inte så att jag aldrig har sett vaktlar, men jag tror att de här var extrema och jag blev liksom alldeles överrumplad, om än i det lilla. Som ni ser är min tumme i jämförelse gigantisk, och hela förpackningen väger ynka 360 gram vilket innebär att de rimligtvis väger ungefär 180 gram styck i icke-tillagat skick och således ännu mindre efter tillagning. Svindlande!

Det skulle vara roligt om man arrangerade en medeltidstema-middag för en massa små små barn och då bjöd på grillad vaktel med plommonfyllning. De skulle ju med lätthet klämma i sig en fågel var!

Köttbonanza ---> bönbiff

Det mest sövande och provocerande tråkiga matdravel man kan råka ut för är det om vegetarisk mat – typ "jag borde börja äta mer vegetariskt". Det är tråkigt på så många nivåer att jag inte ens orkar gå in på det. Men – och det här sticker jag inte under stol med – det var exakt så jag kände idag efter föregående tio dagars mer eller mindre ofrivillig köttbonanza, och det här är alltså konsekvensen.















Det på bilden må se ut som något slags goda saftiga havrekakor eller liknande men det är det alltså inte – det är bönbiffar. (Eller ja, bön- och kikärtsbiffar är det ju om man ska vara petnoga, men jag tycker att kikärtan kvalar in som böna.)

Ingredienser ca 10 st:
2 msk skorpsmulor
en liten skvätt mjölk
1 ägg
1,5 tetra med bönor eller kikärtor (jag tog kikärtor och svarta bönor)
1 msk rostade och mortlade korianderfrön
1 tsk spiskummin
1 riven gul lök
1 riven vitlöksklyfta
några kvistar mynta och persilja
salt och peppar
lite soja
(mjöl)
sesamfrön att rulla biffarna i

Låt skorpsmulorna och mjölken stå och svälla en liten stund. Ha därefter i de andra ingredienserna (bönorna ska vara avsköjda och avrunna) och mixa med stavmixer. Jag finhackade myntan och persiljan men det behöver man nog egentligen inte göra. Det blir en ganska lös "smet" och om man vill kan man ha i lite mjöl. Häll ut sesamfrön på en tallrik och klafsa ut biffar som sedan efter förmåga rullas runt lite i sesamfröna, men man behöver inte vara så noga. Hetta upp ganska mycket olivolja i en stekpanna och lägg ner biffarna, man kan börja på ganska hög värme och sedan sänka. Biffarna är klara efter ungefär tio minuter och resultatet blir lite som en kusin till falafeln. Jag åt med tabouleh och en väldigt enkel sås på mosad fårost, grekisk yoghurt och lite honung – det var gott!

Ett litet slag för dill i nya sammanhang

Dille på dill hade ju varit en passande rubrik, men jag bara pallade inte... Hur som helst – jag vill bara så här på tal om ingenting slå ett litet slag för dill, som är en riktig bubblare när det kommer till "kryddgrönt" i min matlagning. Utöver att ha dill i sånt som kan kategoriseras som "traditionell svensk dillmat" (alltså sill, potatis, kräftor och gravad lax etc.) är det ju väldigt gott (och kanske underskattat, i alla fall här i Sverige) även i andra sammanhang, typ "medelhavsmat". Jag måste alltså krypa till korset och erkänna att jag är ganska sen på dill-bollen, det har tagit mig många herrans år att släppa min endimensionella syn på dill som enkom en svensk husman-smak. Men dill är ju exempelvis ypperligt i en "fräsch sallad" med fårost eller i yoghurtsås (ihop med mynta) eller i vad som helst egentligen.