Jag är inte så förtjust i tortellini och fylld pasta och sånt, i alla fall inte de där "färska" varianterna i plastförpackningar med bilder på bruna lantägg i korgar, svajande veteax och härliga italienska tanter etc. som finns i kyldisken. Dock för att jag ändå ungefär var tredje månad får för mig att jag faktiskt gillar konceptet och köper hem och lagar varpå det hela alltid får ett tvärt slut i illamående och tankar i stil med "aldrig mer".
Sen hörde jag talas om PP. Det var mamma som berättade att Jenny hade köpt hem PP – knasbollen Paolo (Robertos) pasta – och att hon var helnöjd. Jag bestämde mig för att också testa (det var nog ungefär tre månader sedan jag gjorde ett tortelliniförsök senast och därmed på tiden). Och idag blev det alltså av!
Problemet med tortellini är ju att de aldrig smakar något och att det fordras att man är sjukt bra på att övertyga sig själv att de verkligen smakar och innehåller det som det står att de ska innehålla. Så var fallet lite nu också, jag har glömt bort vilken sort jag valde och jag orkar inte gå och kolla på förpackningen (och det var också omöjligt att försöka smaka sig till det). Men jag tyckte ändå att de var goda! Det var bra konsistens, inte så där blaskiga eller klibbiga eller bara hårda som de tenderar att vara. Jag testade en stor platt variant, eventuellt var det med buffelmozarella. Så var det med det, vilken solskenshistoria ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar