Den stora risottobluffen

Gång på gång ser man recept på risotto där den framhålls som en snabblagad favorit och man hör kockar, matskribenter och andra "initierade" skrävla vitt och brett om att de snor ihop en risotto på en kvart och att det har blivit hela familjens snabbmatsfavorit. ("Ungarna äter hellre risotto än falukorv eller köttbullar och makaroner och när det ska gå undan.") Man bara "kul för er – synd att det tar en och en halv timme att laga denna så kallade snabba rätt".

Det är ju ett konstant och ändlöst rörande i risottokastrullen för att det inte ska bränna fast, från det att riskornen har hällts ner tills det att anrättningen är redo att slevas upp i tallrikar. Och till det ett skvimpande med buljong och vin och en nervös balansgång mellan att hälla på för mycket respektive för lite vätska, där man i båda fallen riskerar att göra kaos med hela "skiten".

Att risotton sen, efter det att man har gett den en och en halv timme av sin odelade kärlek och uppmärksamhet, blir ganska god får man ju tacka fan för – men att kalla denna maträtt för snabbmat är ju en bedragelse (kanske inte ett korrekt uttryck men det får gå ändå) större än någon annan. 

Gnudi – ett "naket" litet ostknyte

Nu är det gjort – gnudin är tillagad och uppäten. Gnudi är alltså en slags fylld pasta och tillika en idealisk rätt för den som gillar ost, mindre lämplig för den som inte gillar ost, kan konstateras. Men som tur var tillhörde aktuellt middagssällskap det förstnämnda gardet.

Gnudi är en anrättning som på ett nästan fånigt övertydligt vis "förkroppsligar" bilden av italiensk rustik bondromantik såväl rent estetiskt som smakmässigt. Själva ordet gnudi betyder vad jag förstår naken på italienska (inte för att jag har koll på italienska men jag har "gjort lite research") och syftar då på att fyllningen inte har någon kroppsskylande pastadeg runt omkring sig, även fast det inte riktigt stämmer eftersom mjölet bildar ett degliknande hölje av "sig självt". Att laga gnudi är verkligen inte svårt men däremot lite stressigt eftersom själva kokningen kräver lite tajming. Men stressen berodde kanske, vid närmare eftertanke, i det här fallet mest på att jag inte hade tillgång till en hålslev utan var nödgad att fiska upp de hala gnudisarna med en träslev var för sig – en nervös kamp mot tiden då jag inte ville riskera att överkoka dem. Nog om det, se till att ha en hålslev helt enkelt!

Recept för fyra personer:
250 g ricotta
150 g riven parmesanost (men jag körde 50/50 parmesan och vällagrad prästost)
salt och peppar
ca 500 g durumvetemjöl

Blanda ihop osten och forma små bollar av smeten. Begrav dem sedan totalt i durumvete i en skål eller liknande. Det viktiga är att bollarna ska vara helt täckta och att de inte ska ha kontakt med varandra (men det är ju alltså ingen katastrof om några råkar ha det). Plasta, ställ in i kylen och låt vila i ett dygn.

Dag två är det bara att koka upp vatten och sedan låta gnudiasrna koka tills de flyter upp, vilket tar  ungefär en minut. Som tillbehör är det gott med ugnsgrillade tomater (tillaga på hög värme med olja, vitlök och rivet citronskal), lättstekt babyspenat samt brynt smör med salvia.

Det blev verkligen gott men jag vill passa på att lyfta ett varningens finger för den mäktighetskänsla som infinner sig ganska omgående! Att äta gnudi till huvudrätt, som vi gjorde, kräver stamina när det kommer till att hantera stora mängder fett och ost. jag tror att det är bättre att satsa på gnudi som förrätt eller som en del i en större helhet.

Durumvetebegravda ricottabollar

Idag har jag gjort en laddning gnudi som nu ligger begravd under ett tjockt täcke durumvetemjöl och vilar sig över natten. Gnudi är en slags oststinn latmanna-version av fylld pasta. Latmanna-version för att man inte behöver hålla på och deala med pastadeg hit och dit utan man lägger helt sonika ner små bollar gjorda av ost (ricotta, riven vällagrad prästost och parmesan använde jag, tror att det kan vara bra att kläcka ner ett ägg också, men det gjorde inte jag) i en skål med durumvete. Sen är det bara att hälla på ytterligare mjöl så att bollarna täcks för att placera skålen i kylskåpet i ett dygn. Poängen är då att mjölet helt på eget bevåg (och med lite hjälp av vätskan från ricottan, antar jag) ska bilda ett slags tunt pastaskal. Sedan kokar man dem och äter med exempelvis brynt smör.

Det hela känns ju helmysko och jag har ingen som helst aning om huruvida resultatet kommer att bli bra/gott eller helt förskräckligt (har aldrig smakat så jag har därför inte någon som helst uppfattning om vad det är man ska eftersträva i smak- och konsistensväg). Hur som helst ser jag mycket fram emot att plundra den här ostbolls-massgraven imorrn.

Livets goda – "Skånegott"

Man kan ju i sitt stilla sinne konstatera att det här allt mer börjar likna någon slags renodlad "dokumentera skojiga saker i den lokala mataffären"-blogg. Det är ingalunda en ny fräsch genomtänkt inriktning utan ett utslag av kombinationen mellan att vi har tillgång till en mataffär som har en del skojigheter för sig samt att vi är urdåliga på att bedriva självcensur. Hur som helst, man kan ju inte säga annat om  Skånemejerier än att de håller fanan högt när det kommer till produktnamn.

Dagens marshmallow

Och det bästa av allt är att det är ett "varje dag"-erbjudande!

Ny nivå av "matglädje"

Jag vet inte om just "matglädje" är det begrepp jag i första hand associerar med enkilosburkar nötkräm ("nötcreme") staplade på varandra, men vad man laddar begreppet "matglädje" med är ju i högsta grad individuellt.