Nyckeln till bra hummus

Med åldern kommer visdom, sägs det ju och ibland kanske det stämmer. Som nu, när jag efter år av avhållsamhet från hummus (eller nej det är fel, men efter att inte ha gjort hummus själv sen början av 2000-talet, då denna ärtsmet kändes ny och spännande) har jag förstått att nyckeln till hummusens gyllenbeigea ärthimmel stavas – vatten.

Tidigare när jag har gjort egen har jag aldrig blivit nöjd, den har helt enkelt blivit för pastejig vilket jag då har försökt justera med mer olja. Och sedan med mer vitlök, mer persilja, mer citron och mer spiskummin etc. Cirkusen var igång och resultatet blev som något slags märkligt australiensiskt överkryddat veganpålägg.

Men sen kom jag på det. Det är ju len, krämig och ganska mild hummus man är ute efter och det är ju egentligen så enkelt – vatten!

Idag, ett och ett halvt årtionde senare, gjorde jag ett nytt försök. Till ett och ett halvt paket kikärtor i tetra (vad det nu kan ha varit, tre deciliter kanske i effektiva ärtor, det vill säga avhällda från spadet) hällde jag ner nästan en deciliter vatten. Och så klart spiskummin och annat – vilket faktiskt blev till en till en trevlig hummus.  

Så bra, så lätt, så idiotsäkert.