Småfåglar i tråg

Det kanske inte helt tydligt framgår av den här bilden hur hissnande små de här nakna fågelkroppshyddorna är, men när jag var på Ica och fick syn på dem i "fågelhyllan" kände jag mig nödgad att stanna och glo och ta lite på dem (samt fota dem) för att de var så himla mini. Det är alltså små vaktlar, och inte så att jag aldrig har sett vaktlar, men jag tror att de här var extrema och jag blev liksom alldeles överrumplad, om än i det lilla. Som ni ser är min tumme i jämförelse gigantisk, och hela förpackningen väger ynka 360 gram vilket innebär att de rimligtvis väger ungefär 180 gram styck i icke-tillagat skick och således ännu mindre efter tillagning. Svindlande!

Det skulle vara roligt om man arrangerade en medeltidstema-middag för en massa små små barn och då bjöd på grillad vaktel med plommonfyllning. De skulle ju med lätthet klämma i sig en fågel var!

Köttbonanza ---> bönbiff

Det mest sövande och provocerande tråkiga matdravel man kan råka ut för är det om vegetarisk mat – typ "jag borde börja äta mer vegetariskt". Det är tråkigt på så många nivåer att jag inte ens orkar gå in på det. Men – och det här sticker jag inte under stol med – det var exakt så jag kände idag efter föregående tio dagars mer eller mindre ofrivillig köttbonanza, och det här är alltså konsekvensen.















Det på bilden må se ut som något slags goda saftiga havrekakor eller liknande men det är det alltså inte – det är bönbiffar. (Eller ja, bön- och kikärtsbiffar är det ju om man ska vara petnoga, men jag tycker att kikärtan kvalar in som böna.)

Ingredienser ca 10 st:
2 msk skorpsmulor
en liten skvätt mjölk
1 ägg
1,5 tetra med bönor eller kikärtor (jag tog kikärtor och svarta bönor)
1 msk rostade och mortlade korianderfrön
1 tsk spiskummin
1 riven gul lök
1 riven vitlöksklyfta
några kvistar mynta och persilja
salt och peppar
lite soja
(mjöl)
sesamfrön att rulla biffarna i

Låt skorpsmulorna och mjölken stå och svälla en liten stund. Ha därefter i de andra ingredienserna (bönorna ska vara avsköjda och avrunna) och mixa med stavmixer. Jag finhackade myntan och persiljan men det behöver man nog egentligen inte göra. Det blir en ganska lös "smet" och om man vill kan man ha i lite mjöl. Häll ut sesamfrön på en tallrik och klafsa ut biffar som sedan efter förmåga rullas runt lite i sesamfröna, men man behöver inte vara så noga. Hetta upp ganska mycket olivolja i en stekpanna och lägg ner biffarna, man kan börja på ganska hög värme och sedan sänka. Biffarna är klara efter ungefär tio minuter och resultatet blir lite som en kusin till falafeln. Jag åt med tabouleh och en väldigt enkel sås på mosad fårost, grekisk yoghurt och lite honung – det var gott!

Ett litet slag för dill i nya sammanhang

Dille på dill hade ju varit en passande rubrik, men jag bara pallade inte... Hur som helst – jag vill bara så här på tal om ingenting slå ett litet slag för dill, som är en riktig bubblare när det kommer till "kryddgrönt" i min matlagning. Utöver att ha dill i sånt som kan kategoriseras som "traditionell svensk dillmat" (alltså sill, potatis, kräftor och gravad lax etc.) är det ju väldigt gott (och kanske underskattat, i alla fall här i Sverige) även i andra sammanhang, typ "medelhavsmat". Jag måste alltså krypa till korset och erkänna att jag är ganska sen på dill-bollen, det har tagit mig många herrans år att släppa min endimensionella syn på dill som enkom en svensk husman-smak. Men dill är ju exempelvis ypperligt i en "fräsch sallad" med fårost eller i yoghurtsås (ihop med mynta) eller i vad som helst egentligen.

Sofistikerad äggmacka

Man skulle kunna tro att det här är ett utslag av dålig smak – men det är det inte. Det är nämligen min nya ytterst sofistikerade favoritmacka och den utgörs av knäckebröd, smör, kokt ägg, kaviar, majonnäs (från Kavli – BTW mycket godare än den här skitmajonnäsen) och svartpeppar. Inga konstigheter, inga svårigheter men väldigt tillfredsställande om man är "lite sugen". Jag är ju verkligen inte den första, snarare den sista, att tota ihop ägg och majonnäs och ägg och kaviar – men att sen kombinera dessa två tub-förpackade produkter i ett virrvarr av "smörgåstopping" tycker jag faktiskt är något av ett genidrag, om än i det lilla.

Idiotsäkert tips på "krisp"

Följande tips må gå till världshistorien som ett av tidernas mest usla och får nästan Oprahs bantningsklassiker "panera saker i mortlade cornflakes och låtsas att det är gyllene knaprig frityrsmet" att framstå som ett genidrag.

Men ändå... Liksom Oprahs tips handlar det här om hur man kan plantera in krisp i en maträtt för att skapa lite karaktär – den här gången på ett än mer idiotsäkert sätt, nämligen helt enkelt genom att addera knäckebröd! Jag kom på det hela av en slump när jag råkade smula lite knäckebröd i en tradig bönsallad. När jag sen tuggade i mig brödsmulorna tillsammans med bönorna uppstod en maxad  specialeffekt i munnen och det blev som att munnen i ren förvirring tolkade det hela som något betydligt lyxigare och mer storslaget.

Alltså – smula över lite knäckebröd nästa gång det är matdags! Viktigt är dock att man smular knäckekrisp precis innan man ska äta, i annat fall uteblir troligen eftersträvad effekt effekt.

"Partyhonung" - en del av en främmande kultur

Det finns en hel del förträffliga saker med hälsokostaffärer, i synnerhet denna butik. Här kan man till exempel köpa loss rediga doser torkad timjan, oregano och andra kryddor som gör sig bra även i torkat skick till priser som skulle få Santa Maria, Kocken och alla de andra kryddjättarna (vilka jag är övertygad om har förenats i en ytterst tveksam kryddkartell) att konka på momangen. Sen finns det också en massa saker med häsokost, hälsokostaffärer och hela den kulturen (allt från etiketter till produktnamn till marknadsföring till ja... hela "andan" liksom) som man aldrig kommer att förstå sig på:

Nudelsallad med biff och en hisnande insikt

Jag ska nu leverera en riktigt svindlande "mathistorisk" insikt som jag fick förra veckan: på den tiden då vi i Sverige fortfarande roade oss med att glufsa i oss möglig potatis, rutten säl och näverbröd smaskade man, i Sydostasien, i sig raffinerade grejer som nudelsallad med koriander, mynta och chili. Jag kan inte riktigt greppa det, men så är det, och vi får väl helt enkelt vara tacksamma över att matutvecklingen har varit på vår sida de senaste årtiondena.

Tricket för att få till en god nudelsallad är dels att inte snåla med dressingen och dels att inte koka nudlarna för länge. Ett ytterligare knep är att låta den stå och marinera ett dygn, eller i alla fall några timmar. Här är ett receptet på nudelsallad med stekt ryggbiff.















Ingredienser 4 personer:
6 nystan glasnudlar
färsk mynta (minst en kruka)
färsk koriander (minst en kruka)
1 chilifrukt
1-2 limefrukter
5 msk soja
3 msk fisksås
2 msk sesamolja
1 msk socker
1 krossad vitlöksklyfta
2 morötter
1 röd paprika
1 halv gurka
böngroddar
5 vårlökar
1 halv rödlök
rostade jordnötter
300 g biff

Lägg ner nudlarna i kokande vatten (jättekort, typ 30 sekunder). Häll av vattnet, skölj dem i kallt vatten och låt dem sen droppa av i en sil. Blanda ihop alla blöta ingredienser inklusive vitlöksklyftan (som med fördel fiskas upp innan man serverar det hela) till en sås/dressing i en stor skål. Ha därefter ner nudlarna som man innan dess kan klippa lite i med en sax, för bättre ätbarhet. Skär grönsakerna i tunna strimlor och hacka mynta och koriander för att slutligen blanda ner i nudlarna. (Om man vill kan man ju också spara några eleganta blad till serveringen.)

Salta och stek eller grilla köttet på hög värme i någon minut på varje sida. Låt därefter köttet vila några minuter i folie eller bakpapper innan du skär upp det i tunna skivor och lägger ovanpå nudlarna. Om man vill kan man spara lite av dressingen och hälla över köttet. Toppa med jordnötter och lite blad.

Sean Connery-dressing

Om vår mammi får bestämma vad som ska "stå på bordet" faller valet utan undantag på såsen (med det besynnerliga namnet) "Sean Connery-dressing". Samt något tillbehör för syns skull  – företrädesvis räkor. Varför såsen heter som den gör ska man nog INTE spekulera i men den är hur som helst ganska god, lite som en asiatisk majonnäs, eller ja – det är i alla fall vitlök, soja och ingefära och sånt i. Att det sen är småborgerlighetens främsta fanbärare som har tagit den till östra Södermalm är ju något man kan tycka lite vad man vill om, likaså det faktum att Sveriges trendkänsligaste parti (?) serverade den till sina citrongräsmarinerade kycklingspett under valvakan 2010.

Chorizo under röda fanor

Det vita ljuset första maj och det torra, dammiga gruset som trampas av flera tusen fötter i Kungsträdgården. Långa, många, obegripliga men viktiga tal. Jag i hemmasydd manchestermundering, håller hårt i pappas hand. Vi tar emot pamfletter. Det är Lars Werner. Det är balalaikor. Det är kurder.

"Ska du verkligen ha en sån där?" frågar pappa när jag insisterar på att få en egen chorizo av de som säljs av chilenare i exil. Korvarna grillas över ett oljefat delat mitt itu och de är starka och köttiga. De vilar på ett hembakt bröd och smakar precis så gott som något som någon annan äter och som man vill ha men inte får. Men idag får jag. Och jag får Fanta. "Kommer du verkligen att dricka upp den?" Jag får till och med en kokosboll med vitt fluff inuti. "Ska du ha en sådan också?" Mitt lilla huvud nickar ivrigt upp och ned.

Vi går och går. Vi manifesterar. Vi stannar och hälsar på Hasse och Heléne. Vi stannar och tjenar på gubbar med egentryckta tidningar om staten och kapitalet. Sedan tar vi 46:an hem och mina fötter värker i sandalerna.

'Butternut squash'-soppa

För ett par år sedan försökte jag odla pumpor på vår mammas kolonilott. Min vision var att kunna äta en pumpa i veckan under vintern. Att ha ett helt skafferi fullt av pumpor i olika storlekar, färger och former; gröna små att ångkoka och äta hela, de klassiska orange till pumpapaj och soppa, krispiga pumpafrön att strö över sallader, barnen lyckligt karvandes i varsin till Halloween och så vidare. 

Pumporna växte verkligen väldigt fint till att börja med. De blev stadiga små plantor som jag så småningom satte ut i jorden under en sådan där duk som ska skydda den från hårt väder och i viss mån insekter. Jag vattnade och gödslade och de små underverken fick blommor. Det var bara det att det inte bara var jag som hade förhoppningar om pumpor. Så fort de vackra gula blommorna sköt fram flyttade små familjer av oknytt in i dem. Tvestjärtar tumlade lyckligt runt i dessa gyllene balsalar, gigantiska spanska mördarsniglar vilade sina trötta lemmar (sin trötta lem?) i blomhusets inre och skockar av bladlöss höll botellón på mina pumpors stackars blad. Det var helt enkelt ett lönlöst krig att föra. Så hädanefter köper jag mina pumpor på Konsum (för jag vägrar säga Coop).

Här följer receptet på en butternut squash-soppa som blir gyllengul och alldeles silkeslen i sin textur. Det passar bra med koriander och pumpakärnor till då de förstärker den lite nötiga smaken av soppan.

Ingredienser, 4 portioner:

1,2 liter vatten + 3 buljongtärningar vegetarisk eller kyckling (eller ännu hellre hemkokt buljong)

2/3 butternut squash av medelstorlek

2 potatisar

1 gul lök

1 vitlöksklyfta

salt

svartpeppar

0,5 dl vispgrädde

Börja med att koka upp buljongen. Medan du gör det skalar du pumpan med en vass kniv och gott mod. Du skalar även löken och potatisen. Skär alla grönsaker i bitar om ca. 4 centimeter och lägg ner dem i buljongen. Låt sjuda under lock 15-20 minuter. När grönsakerna är mjuka mixar du soppan slät och smakar av med salt, peppar och vispgrädde. Servera med gröna pumpafrön, färsk koriander och riven parmesan. Det kan också passa bra med crème fraîche, persilja, timjan eller krutonger. You pick and choose.