Snickarbacken 7

Det var så bra på Snickarbacken 7 att vi stannade tills nu. Vi lyckades faktiskt stanna när det var stängt för natten så vi kunde kolla igenom alla skafferier, sova längst in i lokalen under sjuttiotalsaffisherna från Rönells och laga egen café cortado på morgonen. Vi provade även alla regnjackor från Stutterheims, vek om alla bodies från Tuss och valde ut favoritdjurmasker; kanin, björn och igelkott. En riktigt mysig helg var det, men nu känns det skönt att vara hemma igen.

Snickarbacken 7 är hipsterns favoritställe. Det är som en liten bit av Sofo förflyttats till ett gammalt stall ett stenkast från Stureplanssvampen fast med adderad übercoolhet typ Kobenhavn. Rebecca och Fiona var där, så ni fattar vad jag menar. Och några tuffa kreatörer hade ett skitviktigt möte vid ett av de större borden. Ändå är stället trevligt. Lokalen är som en enda lång korridor med högt i tak, mjuk belysning och de som jobbar verkar vara bra människor.

Fanny åt en sallad med puy-linser och typ frön, feta och en kryddig, köttig korv. Till detta fick hon en god sås av rostad röd paprika. Jag åt en ceasarsallad som var precis så som en sådan ska vara. Romansallad, saftig kycklingfilé i stora bitar, parmesan, och surdegsbrödskrutonger som jag ioförsig tyckte var lite väl stora. De var liksom sådär så att man behövde blöta upp dem i munnen innan de gick att tugga på. Dressingen var fint avvägd och krämig. Andra rätter som finns på menyn är clubsandwich, soppa och sötsaker som kardemummabullar och pain au chocolat. Kaffet – som är en av ställets stoltheter, caféet heter egentligen Kaffeverket – är väl den egentliga anledningen att komma hit. Men beställ en cortado om du gillar kaffet starkt men ändå inte är sugen på en espresso, för cappuccinon är för mjölkig.

Kycklingbloggen på uppdrag

*Nu går den här Kycklingbloggen och testar Snickarbacken 7. Återkommer!*

Vad är nu detta?

Stod i skyltfönstret (eller vad man nu säger när det gäller ett bageri) bland andra gamla rustika förvaringsdon för mjöl, socker och lagerblad och sånt som man har lite bättre koll på än just "klarskinn". Vad är då detta undrar ni (och det undrade givetvis jag också tills jag blev upplyst). En häftig smaksättare för soppor och grytor? En gammal nedmald rot som ger brödet en krispig skorpa? Ett extrakt utvunnet ur bisonoxars talgkörtlar som gör sänglinne mer lättmanglat?

Nej - alla svar är fel. Klarskinn är nämligen något så smarrigt som torkat fiskskinn som man hade i (kok-)kaffet på den tiden då kaffebönorna i regel inte hade "superdroppen"-kvalitet. Klarskinnet gjorde då, genom någon avancerad proteinföreningsprocess, att kaffet blev lite mindre grumligt och lite mer likt vanligt normalt kaffe, helt enkelt.

Carbonarans förbannelse

Vissa maträtter blir förbluffande goda med förbluffande enkla medel – carbonara hör inte till dem. Tvärtom. Jag blir i princip alltid missnöjd när jag äter "kolarhustruns favoritpasta" (eller vad carbonara nu betyder) trots att ingredienserna är en härlig gegga av det bästa livet har att erbjuda. Det finns ingen som helst logik eller rimlig förklaring till smaklöshets-fenomenet och jag bör här tillägga att besvikelsen träder in såväl när jag själv står för tillagningen som när någon annan gör det.

Antingen är carbonaran för stabbig eller för torr eller – värst av allt – så är pastan överkokt. Oftast är anrättningen näst intill smaklös trots att man har vräkt på för kung och fosterland med grädde, parmesan, äggula, knaperstekt bacon, baconflott, vitlök, flingsalt och ännu mer parmesan – just för att anrättningen INTE ska resultera i faddhet i klass med Sodexos lättuggade storköksmat för personer som en gång har haft, men numera lever ett glatt liv utan tänder.

Men, smakerna verkar alltså försvinna någonstans på vägen, sugas in i ett parallellt universum långt långt långt bort. Och där står någon vid en spis och lagar carbonara för att sedan servera denna pastarätt, full av härligt runda smaker, till en förnöjd kerub som fäller en glädjetår och tänker: förbluffande lätt och gott!

Medelhavsaromer och brun sörja i en liten dosa

En person i min bekantskapskrets har en bror (som jag aldrig har träffat men som tydligen är något av en snusconnoisseur) som gör en rolig grej som jag själv inte har testat och som jag inte har en aning om huruvida han vill "dela med sig av" eller hålla för sig själv men strunt samma! Så här går du tillväga: köp hem valfri dosa Göteborgs rapé (som har en generös enbärsbukett), öppna locket och raspa ner lite zest från en ekologiskt odlad citron. Stäng locket och vänta någon dag. Sen är det bara att stoppa in en frisk citrusprilla, luta sig tillbaka och njuta när Medelhavets solstinna aromer gifter sig med det nordiskt kärva och salta under din läpp.

Jag antar att man, utan att dra för stora växlar på det här, kan säga att detta är hyfsat symptomatiskt för snusets klassresa, ett slags snusets gentrifiering.

Strömming = böckling – en uppenbarelse

Det kanske är helt befängt men i samband med att jag tillredde rätten i föregående bloggpost fick jag mig en kraftig aha-upplevelse som höll på att kosta mig livet – nämligen att STRÖMMING OCH BÖCKLING ÄR SAMMA FISK! Och att namnet alltså är beroende av huruvida berörd fisk har genomgått eller ska genomgå en rökeriprocess. Kändes som att min världsbild ruckades en smula, i hela mitt liv har jag levt i tron att böckling var en egen självständig art. Frågan kvarstår då varför man ens benämner fisken som RÖKT böckling eftersom böckling per definition endast är en böckling om den är rökt. Ett gäng dumbommar måste ligga bakom böcklingens varumärke...

Oj vilken härlig livsstilsrätt – böcklingsallad med äpple

Det här är en lite småfestlig enkel anrättning som pappa brukade göra förut. Om man hade haft en (ett?) moodboard i detta sammanhang hade man företrädesvis satt upp krispiga bilder på skärgårdskobbar/västkustklippor, kluckande hav, glada fiskmåsar samt något vårigt, exempelvis krokusknoppar i motljus.

Så här går man tillväga: rensa lite rökt böckling (i detta fall två stycken), och lägg upp på ett fat. Eftersom böcklingen har så små irriterande ben som är svåra att få bort får man liksom bara finna sig att lite ben "ingår i paketet". Strössla sedan över lite hackat äpple, rödlök och kapris. Ringla över lite olja och lite vinäger eller citronjuice och avsluta med några tussar dill, salt och peppar.