Det geniala konceptet för hemmajobblunch – superkomponenterna du måste ha i kylen

För oss som har skött jobbet från köksbordet under det senaste året har det kanske inneburit nya lunchvanor. Man går till exempel inte ut och käkar lunch lika ofta, inbillar jag mig. För min egen del har hemmajobbandet inte inneburit någon jättestor skillnad, i alla fall inte när det kommer till vad som ligger på tallriken när det är lunch. Detta eftersom jag alltid har varit en sån där präktig jävel som har med sig matlåda. Den största skillnaden (utifrån ett lunch-/motionsperspektiv) nu jämfört med innan pandemin ligger nog i att jag inte rör mig lika mycket, den stackars stegräknaren tickar inte ens in de steg det tar att ta sig från jobbskrivbordet till lunchrummet, utan får nöja sig med de steg det tar från det att kroppen har skickat en signal om att det är dags för lunch (där jag sitter vid köksbordet) tills det att hjärnan har tagit beslut om att verkställa det hela vid köksbänken. Sju steg.

Jag har kompisar som klagar över att de, sedan de började jobba hemifrån, bara äter mackor till lunch. Att de saknar inspiration eller att de inte orkar ställa sig och laga något som de ändå bara ska sitta och slafsa i sig i sin ensamhet framför datorskärmen. Men då säger jag: allt handlar om att förbereda och laga mycket när du väl lagar, så att du har i kylen och sedan bara kan komplettera. Jag låter ju verkligen som världens präktigaste och jobbigaste människa, men det tar verkligen inte mer än tio minuter att göra en god sallad (eller vad man nu ska kalla det, mixtallrik?) om du har massa bra färdiga grejer i kylen som du bara behöver lägga ut på tallriken.

Min hemmajobblunch består i huvudsak av tre baskomponenter och det är faktiskt det som är hela hemligheten. Med dessa tre superkomponenter blir det gott, kul och mättande utan att man blir sådär däst och måste sova middag på maten.

Komponenterna är:

• bönor eller linser
• ost
• frukt

Min absoluta favorit bland bönor och linser är belugalinser (eller Gotlandslinser, goda men svindyra). Jag brukar koka några deciliter på måndagen och ha i kylskåpet. De håller sig ju i minst fem dagar. Som ost är det i regel feta som gäller, eller haloumi. Men all ost funkar. När det kommer till frukt är melon en favorit. Men äpple eller päron är också gott. Eller vad som. Frusen mango? Just det, en annan bra komponent om man gillar det: surkål! Eller någon typ av pickles. Kanske har du några oliver i kylen? Eller cornichons? Har du en överbliven kall kokt potatis eller morot i kylen, tärna ner den. Jag kokar alltid ”för mycket” potatis just för att det är en bra grej att ha i kylen. Funkar ju så klart lika bra med potatis och rotsaker som har ugnsrostats. Eller överbliven bulgur eller matvete. På bilden: havreris. Sedan på med lite olja, citron, honung, salt och peppar. Kanske lite fröer? Jag brukar rosta en rejäl laddning solrosfrön som jag strösslar på.

Nämen det är ju så bra, så genialt. Är det någonting jag verkligen är engagerad i, kanske rentav brinner för, så är det tydligen det här med hemmajobblunch. Och att få till en bra, snabb och typ otroligt plånboksvänlig sådan (ursäkta uttrycket) – om man nu tänker på sånt.

Torsken älskar saltvatten – innan döden och efter

No shit, tänker du. Den simmar ju runt i saltvatten till vardags. Men torsken älskar ju saltvatten även efter att den har genomgått den, för torsken, något dystra transformationen från simmande varelse till föda. Jag syftar alltså på när man sänker ner exempelvis en bit torskrygg i saltat vatten en stund innan tillagning för att få torskryggen att nå sin fulla potential – som föda.

Jag är kanske sen på bollen men att rimma torsk är ju genialt. Själv har jag dock inte riktigt knäckt koden till vilken salthalt rimlagen ska ha och sist jag gjorde det blev lagen på tok för salt. Det kan också ha att göra med att jag lät min tvååriga dotter sköta saltandet och eftersom hon sällan får fria händer med saltförpackningen tog hon tillfället i akt, så att säga.

Två liter vatten och ungefär en deciliter salt hade vi vilket gör det till en ungefär 5-procentig saltlag om jag inte räknar fel? Vilket jag i och för sig mycket väl kan göra. Men jag rekommenderar en något mindre mängd salt. Här finns det så klart också en korrelation mellan hur salt lagen är och hur länge fisken får ligga i den.

Vill här passa på att komma med ett tips – ett lifehack. Är det fryst fisk i portionsbitar som ska tillagas? Inte behöver du vänta på att fisken har tinat innan du sätter igång. Släng i stället ner de frysta bitarna i saltlagen men frigör dem helst först från sin plastförpackning. Nu händer det fantastiska – fisken tinas i vattnet SAMTIDIGT som den rimmas. Kanske kan tyckas konstigt att låta den tina i vatten men saltet gör ju att fiskköttet liksom fastar till sig och efter 20 min är den ready to go.

Stek i panna med olja och väldigt mycket smör på medelhög värme, några minuter på varje sida. Viktigt att du inte steker för hårt och för länge, fisken ska vara glansig inuti. Ät sedan med potatis, ärtor, citronzest, pepparrot och ös på av smöret som fisken stektes i. Som då har fått en lite brynt karaktär. Så jävla gott faktiskt.

Och vet ni vad? Det tyckte min svårflörtade dotter också. Nu kan jag addera rimmad torsk till hennes veckomeny som annars i princip utgörs av tortellini, fiskpinnar och melon.

Nyckeln till bra hummus

Med åldern kommer visdom, sägs det ju och ibland kanske det stämmer. Som nu, när jag efter år av avhållsamhet från hummus (eller nej det är fel, men efter att inte ha gjort hummus själv sen början av 2000-talet, då denna ärtsmet kändes ny och spännande) har jag förstått att nyckeln till hummusens gyllenbeigea ärthimmel stavas – vatten.

Tidigare när jag har gjort egen har jag aldrig blivit nöjd, den har helt enkelt blivit för pastejig vilket jag då har försökt justera med mer olja. Och sedan med mer vitlök, mer persilja, mer citron och mer spiskummin etc. Cirkusen var igång och resultatet blev som något slags märkligt australiensiskt överkryddat veganpålägg.

Men sen kom jag på det. Det är ju len, krämig och ganska mild hummus man är ute efter och det är ju egentligen så enkelt – vatten!

Idag, ett och ett halvt årtionde senare, gjorde jag ett nytt försök. Till ett och ett halvt paket kikärtor i tetra (vad det nu kan ha varit, tre deciliter kanske i effektiva ärtor, det vill säga avhällda från spadet) hällde jag ner nästan en deciliter vatten. Och så klart spiskummin och annat – vilket faktiskt blev till en till en trevlig hummus.  

Så bra, så lätt, så idiotsäkert.

Vad är ost?

Ett matfilosofiskt spörsmål hemsökte mig härom dagen: Ost – vad är det egentligen?

Alltså, jag är ju inte dummare än att jag vet att en herrgårdsost är en ost och att feta är en ost liksom att brie är en ost (och så vidare) men min fundering gällde alltså vad det är som håller "släktet ost" samman? Vad är dessa till synes aparta livsmedels gemensamma nämnare? Vad utgör själva paraplyet som sträcker sig över hela ostriket –  från den milda och krämiga Philadelphian i ena utkanten och långt långt bort i fjärran till den smakstarka och smuliga parmesanen?

Efter att ha samlat mina tankar kom jag fram till följande gällande ost:

1. Den bör vara gjord på mjölk från ett djur.
2. Mjölken måste genom något slags process ha blivit separerad i en tjockare del och en vattningare del.
3. Den tjockare delen är det som är, eller kommer att bli, ost.

Sen var det egentligen inte så mycket mer med det. Troligen är det här knappast någon prisvinnande definition av födoämnet ost, men den dög för mig. Och i stora drag säger ju faktiskt alltings bästa källa samma sak:

"Ost är en mejeriprodukt som tillverkas av mjölk (eller någon annan mjölkprodukt) genom att protein- och fettinnehållet fås att stelna (koagulera) och resten, i huvudsak vatten och vattenlösliga ämnen, avskiljs. Osten utgörs av merparten av mjölkens fett, protein (kasein) och kalcium, och den avskilda så kallade vasslen av vatten, vattenlösliga proteiner, mjölksocker (laktos) samt en del mineraler och vitaminer.

Ko-, get- och fårmjölk är de vanligaste mjölktyperna som används för framställning av ost. Det finns även tillverkning av ost gjord av buffel, älg och till och med lejonmjölk. Den sistnämnda tillverkades någon gång under romartiden och det sades att man blir modig av att äta lejonost."

Mitt livs ostklipp?

Med inspiration hämtad från något så fantasirikt som mig själv, och min förra bloggpost, har jag nu inte mindre än tolv olika ostar i kylskåpet. Jag antar att jag i och för sig också kan lägga en del av skulden på den här butiken (eller alltså ägarna till den) eftersom de verkligen inte gör det lätt för en hungrig och allmänt ostsvag stackars människa att värja sig, och ännu mindre när allt säljs till grossistpriser. Hela "nu gör jag kanske mitt livs ostklipp"-känslan hänger liksom i luften och då får man väl räkna med att det är där man hamnar.

Tankar och funderingar om friterat ägg

Idag tänker jag på ägg, i synnerhet friterat ägg. Jag tänker: vad händer om man kläcker ner ett ägg i sjudande olja? Ett rejält oljebad då alltså, som det får guppa runt i. Sen tänker jag: vad händer när man tar upp ägget? Blir det gott, kanske lite krispigt på utsidan och mjukt på insidan? Håller det ihop, som ett porscherat ägg, eller blir det bara en väldigt märklig liten klutt misslyckad äggröra? Man har ju faktiskt ingen aning.

Jag gör en snabb internetsökning och får veta att "friterade ägg är en klassisk förrätt i den högre köksskolan". Det hade jag ju missat. Sen finns det ju också de där skotska äggen, men de ska vara hårdkokta innan de friteras, så de är inte spännande på samma sätt.

Den färska dadelns svenska blygsel

En sak slog mig: färska dadlar – finns de över huvud taget? Inte för att vi på något sätt bor i ett palmrike där olika, för oss exotiska, palmfrukter hänger i frodiga klasar från palmer som svajar i den ljumma kvällsbrisen, men det slog mig att jag verkligen inte vet hur en färsk (alltså en icke torkad) dadel ser ut och ännu mindre hur den smakar.

Jag klumpar ofta ihop dadlar och fikon till en enhet vilket jag antar har att göra med att de av hävd och tradition tillhör det söta segmentet på våra julbord. Och färska, om än ganska fadda och tråkiga, fikon har man ju både sett, klämt på och glufsat i sig även här i Sverige sen ett tiotal år tillbaka. Men var är dadeln?

Nu har jag i alla fall bildgooglat färsk dadel för att stilla mitt sinne och kan konstatera att den verkar existera och att den ser ut som ett gult plommon ungefär. Jag har också förstått att den växer i klase och att varje klase väger upp till 50 kilo och att en palm kan bära åtta klasar.  Varför det är just åtta framgår inte, men jag väljer att tro på min källa. Hur lång tid det tar för en dadel att transformeras från gul och färsk till brun och torr skvallrar min källa tyvärr inte om.

Frågan kvarstår – varför kan man inte köpa, inte ens se, färska dadlar i svenska affärer? Och ytterligare en fråga som gnager i mitt inre är varför torkade dadlar ofta benämns som "färska dadlar" på förpackningarna? Med risk för att låta som ett as som gör sig lustig på andras bekostnad (vilket självklart absolut aldrig någonsin har hänt) men har det alltså sin förklaring i att man vill framhålla att det trots allt rör sig om färska torkade dadlar till skillnad från gamla torkade dadlar?