Inför Valborg – vilken röra!

En gång i höstas när jag var på en fest bjöds det på jag en röra/dipp som jag i alla fall då, efter att både en och två "kalla bägare" passerat mitt system, tyckte var extraordinärt god. Det var en sån där gegga vars ingredienser var är helt omöjliga att placera (syrlig, salt och lite ost-seg) och jag bad därför i sann 40-talistanda om receptet. Nu har det här receptet legat på vänt i min "inkorg" för facebookmejl i ett halvår och det är således på tiden att väcka liv i detta matminne. Det är dock inte helt utan farhågor och katastroftankar om att anrättningen inte ska trigga mina smaklökar på samma sätt som sist, men det är ju en risk man får ta. Nu står röran på vänt i kylskåpet, redo att tjoffas in i ugnen imorrn för slutgiltig finish i form av värme.















Så här gör man – mixa ihop:
2 burkar kronärtskockshjärtan
2 rivna vitlöksklyftor
1,5 dl riven parmesan
1 mozzarella
0,5 dl majonäs
1 tsk vinäger
lite chili
salt

Klafsa ner det hela i en ungsäker form och ställ in i ugnen på 200 grader, ungefär 5-10 minuter (tills det blir lite gyllene på ytan och osten börjar smälta). Sen är det bara att gå loss med nachos eller vitt bröd.

Baconlindad köttpaté med oliver och timjan

En dag vaknade jag med ett sådant övermänskligt sug efter paté. Egentligen kan jag inte erinra mig om att jag ätit så särskilt mycket paté i mitt liv, men det måste varit en paté som verkligen satte sina spår, mycket möjligt moster Boels?

Efter att jag hade läst ett flertal recept på paté och sett ett par franska instruktionsfilmer på YouTube kavlade jag upp ärmarna och skred till verket. Skillnaden mellan köttfärslimpa och paté är att patén ska innehålla mycket vätska, lagas längre (och i vattenbad) samt svalna under tyngd. Det är detta som gör att köttet 'smälter ihop' vilket ger en härlig, lite krämig textur. Köttpaté blir bara godare om den får stå ett par dagar och gosa ihop sig, så den passar utmärkt på en buffé.

Ingredienser till en paté:
olivolja
6 lagerblad
färsk timjan
2 paket bacon (helst ekologisk)
ca. 700 g fläskfärs (jag valde ekologisk med ganska hög fetthalt)
1 banan-schalotten-lök (dvs. lite större schalotten)
2 klyftor vitlök
1 buljongtärning som kokat med ca. 2 dl vatten + 2 vitlöksklyftor (självfallet är det ännu bättre om du har hemkokt buljong, men Kung Markattas köttbuljong duger bra för ändamålet och innehåller inte en massa kemikalier)
1,75 dl vispgrädde (använd inte matlagningsgrädde som bara är utspädd grädde med förtjockningsmedel)
2 äggulor
salt
svartpeppar
torkad timjan
finhackad bladpersilja
1/2 zestad muskotnöt
(1 halv liten gul paprika
1 liten färsk lök)
1 burk gröna oliver med anjovis

Värm ugnen till 200 grader. Smörj en tvålitersform med olivolja. Lägg i 6 lagerblad i ett fint mönster och ovanpå dem rikligt med färsk timjan. Klä formen med bacon. Jag bankade ut baconet så att det blev en aning tunnare. Baconet ska hänga ut över kanten så att du sedan kan lägga ändarna över patén.

Blanda fläskfärsen med finhackad schalotten, vitlök, buljongen, vispgrädde, äggulor, salt, svartpeppar, torkad timjan, bladpersilja, muskotnöt och oliver. Om du känner dig osäker på färsen kan du ta en liten klick och sno in i lite plastfolie som du sedan kokar. Tänk på att mat som ska ätas kall kan behöva lite mer salt för att smaka än mat som ska ätas varm.

Lägg i hälften av färsen i formen ovanpå baconet. Skär lök och paprika i avlånga bitar och lägg dessa ovanpå köttfärsen i formen. Tryck ner dem lite i färsen med en slev. Lägg i resten av färsen och tryck återigen med sleven ovanpå. Lägg baconet över patén.

Ställ patén i kokande vattenbad i mitten av ugnen. Grädda ca. två timmar. Låt patén svalna i rumstemperatur med en tyngd ovanpå (t.ex.) smörpapper + en skärbräda + en gjutjärnsstekpanna. Förvara sedan patén i kylskåp.

När du ska servera patén tippar du upp den på en skärbräda, skär den i ett par centimeter tjocka bitar och lägger dem på ett fat. Det kan vara tjusigt med färsk timjan eller någon annan ört ovanpå och lite sparris vid sidan av. Till patén serveras med fördel cumberlandsås, färsk potatis och picklade grönsaker.

Padróns

Pimientos de padrón, eller "rysk roulette-paprika" som den tydligen också kallas i vissa kretsar, är en liten grön krispig gröda som man kan tillaga och äta som ett snack i all sin enkelhet. Det var mina kompisar Jacob och Ebba som introducerade den för mig i somras, efter att ha varit på Mallorca och snaskat i sig en och annan på Palmas gemytliga uteserveringar. I Spanien anordnar de en årlig fiesta i denna minipaprikas ära där man enligt utsago serverar inte mindre än två ton pimientos de padrón till hugade entusiaster.

Själva tillagningen är idiotenkel, det är helt enkelt bara att steka dem ganska hårt i ganska mycket olivolja och för sen låta dem ligga och olja av sig på ett papper. Efter det ska man ge dem en rejäl omgång flingsalt, det är det som gör hela grejen. Smaken är lite besk, lite salt (av förklarliga skäl) och ibland alltså lite stark. Perfekt till en kall öl med andra ord!

Det faktum att vissa av dem (ungefär var tjugonde enligt senaste mätningar) är lite picante gör ju dessutom det hela oerhört spännande, lite som en mer exotisk och vågad version av "mandeln i gröten".

Den stora tacostressen

Det finns en sak som jag inte gillar med konceptet tacos, nämligen att det är så många komponenter. Visst är det kanske trevligt ("gemytlig plockmat" etc.) men det där med alla dessa tillbehör gör mig mest bara stressad! Först ska man hålla på att skära gurka och tusen andra grönsaker i pyttesmå tärningar vilket tar tusen år, sen ska ost rivas, bröd värmas och köttfärs stekas och detta ska dessutom hållas varmt tills det är dags att äta men utan att bli torrt eller bränt. Bara av detta får jag stressutslag.

Men det värsta är ändå när man har satt sig ner för att njuta av sin skörd och försöker få till en perfekt avvägd taco eller burrito (eller vad man nu äter) med lagom mycket av alla komponenter och när man sen försöker äta den utan att den faller isär eller att allt det "götta" bara faller av och hamnar i en sorglig hög  på tallriken. Och inte nog med det, sen måste man också tampas med en massa kladd och vätska som rinner ner längs handlederna och letar sig in i tröjärmarna. Om man inte redan hade ojämna hjärtslag innan man började äta har man vid det här laget skaffat sig det.

Okej, men om man är svag för tacojox och vill kunna äta det utan att behöva ta in på konvalescent-hem efter varje "tacofest" för att "hitta sig själv"? Jo, då reducerar man helt enkelt bara antalet tillbehör till några stycken. Det är så himla smart för det blir exakt lika gott, faktum är att man inte ens märker någon skillnad (bortsett från på adrenalinnivåerna i kroppen då).

Vegetariska burritos:
ett paket svarta bönor (dvs från en liten tetra, avsköljda)
olja
spiskummin
1 vitlöksklyfta
lite chili av något slag
några tomater
en halv lök
koriander
citron
socker
salt

Hetta upp olja, pudra ner lite spiskummin och ha i en krossad vitlöksklyfta. Låt puttra en liten stund, sänk värmen och häll i bönorna, lite vatten, chili och salt och mosa sedan ihop det hela lite med baksidan av ett stekdon. Gör under tiden en enkel salsa på tomater skurna i bitar, hackad lök, pressad citron, lite socker och salt och mycket koriander. Sen är det klart – och det här tar max tio minuter. Ät med någon typ av tunt bröd (jag tycker att det är godare med typ polarbröd än "riktiga" tortillabröd som känns så himla konservmedelsstinna), hyvlad ost (om du inte orkar riva) och gräddfil.

Jag är ett geni!

Påse för pizzakartonger à 2013

Mycket vatten har tydligen flutit under  broarna för pizzalogistik, vilket blev tydligt i samband med mitt senaste pizzaköp. 2000-talets transportlösning för pizzakartonger är nämligen snillrikt konstruerad och med inspiration hämtad från underklädesbranschen – helt enkelt lite som ett sensuellt stringplagg för pizzakartonger!















En annan reflektion jag gjorde i samma veva – varför känns det så himla konstigt och fel att ta med sig pizzakratonger (med pizza i) på bussen eller tunnelbanan? Det går liksom emot alla instinkter att kuska runt på stan med en pizza men jag fattar inte riktigt varför, det här gäller ju inte annan hämtmat. Jag kom att konfronteras med denna oskrivna regel när alternativen var att köpa äcklig pizza någonstans i närheten av min slutdestination (mammas kolonilott) eller att köpa god pizza vid mej för att sen transportera den på bussen. Efter beslutsångest präglad av självmedvetenhet av rang ("folk kommer att glo på mig om jag tuffar runt med pizza i Stockholms lokaltrafik" å ena sidan och å andra sidan "om alternativet är att äta världens ledsnaste pizza är det kanske värt det?") föll det ändå på alternativ A, vilket i slutändan funkade mycket bra i och med den praktiska funktionspåsen. Och jag fick utsättas för min "åka runt med pizza"-rädsla, vilket är nyttigt för min mentala hälsa.

Att woka sej

Förträffligt rolig ordvits jag fick till där i rubriken, men det får vi lämna därhän för nu ska det handla om fisk och wok. Många har kanske en föreställning om att fisk inte är så bra att woka, vilket kanske i och för sig stämmer. Men jag tycker att det är lite orättvist mot fisken att inte ens ge den en chans i wok-sammanhang, för det blir väldigt gott. Man kan då göra ett slags kompromiss genom att först woka allt det andra, det vill säga grönsakerna, och därefter steka fisken på lite snällare temperatur (eftersom den inte tål hårda tag och jättehög värme så bra). Sen sammanför man helt enkelt de två "elementen" i evig harmoni.


 












Så här kan man gå till väga om man vill återskapa sejwoken jag gjorde idag: stek zucchini, röd paprika och broccoli lite hastigt på hög värme och fös ner i en skål. Sänk temperaturen och stek fisken som du då har skurit i lagom stora bitar, kanske fem gånger fem centimeter. När fisken är nästan klar har man i en hackad vitlöksklyfta, lite strimlade salladsärtor samt de tidigare stekta grönsakerna. Stäng av plattan (för att det inte ska börja koka) och strö över en nypa socker, salt och lite chiliflingor samt soya, fisksås, pressad citron och sesamolja. Vänd runt lite försiktigt, så att fisken inte går sönder. Sen är det klart! Lite koriander på toppen skulle ju va piffigt också men så blev det inte i mitt fall.

Supermoset

Jag fick precis en uppenbarelse i det lilla: potatismos med lättvispad grädde! Alltså att man blandar ihop dessa två komponenter till ett himla mjällt, lent, fluffigt och mjukt supermos. Potatismos med en skvätt ovispad grädde har man väl kanske ätit någon gång, men just vispad grädde borde ju rimligtvis  tillföra en ny dimension? Men å andra sidan borde man väl, om så var fallet, rimligtvis ha ätit det då? Nu kommer jag hur som helst en tid framöver att vara besatt av tanken på att testa.

"Breaking Bad" och kolakok

När jag, Jenny och vår kompis som också heter Jenny var tweenies brukade vi, liksom alla andra prepubertala KP-läsande mellanstadiebarn, typ ALLTID baka när när vi kom hem från skolan på eftermiddagen. Ett oproportionerligt och omåttligt sug efter socker i kombination med en usel privatekonomisk situation ledde in oss på denna bana. Kopiösa mängder muffins, rulltårta, chokladbollar och annat slisk passerade under den här tiden vårt barndomshemskök.















Den här sörjan på bilden må se ut som något som Walt och Jesse i Breaking Bad har kokat ihop i sitt crystal meth-laboratorium, men det är något betydligt mindre förargligt – nämligen en modifierad version av ett idiotsäkert kolarecept som vi råkade snöa in på under denna era av sockerbonanza. Den här gången har kolan fått lite special treatment i form av chokladdopp och krossad turkisk peppar.

Ingredienser
50 g smör
2 dl socker
1 dl sirap
3-4 msk kakao
200 g mörk (eller ljus) choklad
100 g turkisk peppar















Blanda smör, socker, sirap och kakao i en kastrull och låt koka på medelhög värme (typ på fyran) i 5-7 minuter. Det hela ska bubbla ganska mycket men dock utan att bubbla över eller bränna fast. En viktig grej är att man ska låta bli att röra runt även fast det är svårt och går emot alla ens naturliga instinkter, annars kan det nämligen bli trist stämning ingredienserna emellan. Efter 5 minuter ska man göra ett kulprov och när kolasmeten "klarar" kulprovet blandar man i hälften av den krossade turkiska pepparn. Häll ut på ett bakplåtspapper och låt svalna.

Innan kolan är helt stelnad skär man med oljad kniv eller klipper med sax. Doppa sen kolorna i smält choklad, strö över resten av den turkiska pepparn och bjud Walt och Jesse på kolafest.

"Signaturdjur: hamburgare" – Kycklingbloggen testar Vigårda

Skriver du i ditt CV vilket som är ditt "signaturdjur"? Det frågade min kompis Ebba mig. Givetvis, svarade jag, "stadsduva". Det vore väl korkat att inte skriva ut det? Vad jag gillar med denna "flygande råtta" är varken dess stirriga blick eller dess attityd till mat – det är dess tjusiga blågrå fjäderpennor jag är svag för. Och jag inbillar mig att jag, liksom duvan, passar ganska bra i den blågrå färgskalan när det kommer till kläder och smink. En expedit på "Face" –  som i och för sig av val av egen makeup att döma inte direkt hade vad man brukar associera med bra koll – upplyste mig nämligen om detta (alltså inte att jag passar i "duvkulörer" utan i "kalla färger", som hon uttryckte det). Sen dess har jag tagit det här för sanning. Jag frågade förresten Ebba om hon brukade göra detsamma, alltså ha med sitt signaturdjur i CV:t. Självklart, svarade hon. "Signaturdjur: hamburgare".






















Som en hyllning till Ebbas signaturdjur gick vi till Vigårda i Moooooodgallerian. Det var under den värsta lunchruschen och trots lång kö gick det ändå ganska snabbt att få maten (vilket ju i och för sig verkligen borde va en självklarhet i snabbmatssammanhang). Hamburgarna är dessutom ganska goda och prisvärda faktiskt, 75 spänn för burgare (båda körde "original"), liten sallad, dressing och tillbehör, mest värda känns pommes frites.
















Utöver ovannämnda positiva aspekter med Vigårda finns det en till – nämligen att stället drar till sig en hel del karlar i kostym och "det är viktigt att ta hand om sig själv"-utstrålning som är roliga att titta på. Karlar som, här kommer en småfräck spekulation, drabbas av en del kolhydratångest efter att ha tummat på sin duktighet till förmån för en glutenstinn burgare.

Arkiverad matlagning – "Gomidda"

Efter Historieätarna och liknande är man är ju lite mätt på matnostalgi och kitsch i form av skojsiga klipp från forna tiders matlagningsprogram. Haha, kolla vilken äcklig mat de åt för 30 år sen och vilka fula bilder det var i alla kokböcker, typ.

Men hur mätt man än tror att man är (och hur tacksamt, förutsägbart, enkelt och "gjort" det än må vara) att skratta åt svunna årtiondens kulinariska ideal och verkligheter är detta faktiskt ändå VÄLDIGT underhållande och häpnadsväckande.

Nu när SVT har öppnat sina arkiv kan man med fördel kolla in ett program som heter "Gomidda" från 1974. Se exempelvis när en purung och slät Theodor Kallifatides gästar och lagar grekiskt och hör den loja programledaren Hans "Hatte" Furuhagen (ett kapitel för sig) med släpig röst förtälja hur det ligger till:
– Ni ska inte va rädda för fårost, för den smakar inte som getost. Den är mild och behaglig!

Furuhagen bjuder utöver den här typen av sentenser på inte helt dumma husmorsknep. Om man exempelvis har svårt att få tag på feta kan man i all enkelhet blanda en burk keso med en deciliter riven ost (Svecia i detta fall). Det smakar tydligen "väldigt gott" och ungefär som originalet.

Det är också anmärkningsvärt med den hela 29 sekunder långa vinjetten som utgörs av ett tecknat färglöst "köksstilleben" och en animerad ångpelare som i sakta mak "transformeras" till ett "Gomidda"!

Edward Bloms snabbmatquiz

Själv fick jag sju rätt av åtta möjliga och är väldigt nöjd. Jag tabbade mig på frågan om varför man rabblade magiska ekivoka ramsor när man gjorde korv i gamla Bondesverige.

Gör Edwad Bloms quiz om snabbmat här.

En SVT-dokumentär och några inte så relevanta reflektioner kring denna

Ska vi förbjuda sockret? Så heter en dokumentär som SVT visade för någon vecka sen, ganska intressant men inget jättenytt under solen.

Om man inte orkar kolla på hela kan jag rekommendera att man i alla fall plockar godbitarna ur kakan. "Spola" fram till 21:13 och forskaren som berättar om sitt experimentet som utspelar sig i "Cornells matlaboratorium" (bara det!) med den aldrig sinande soppan. Det är kul, vi människor är såna dumbommar ibland.

En annan rolig grej är ju att barnfetmaläkaren Claude Marcus (som alltså medverkar och som inte direkt verkar vara den som bangar när "tv hör av sig") heter just Claude Marcus. Det är verkligen himla lågt att göra sig lustig över någons namn, han är säkert jätteduktig och proffsig, men konsekvensen är ju tyvärr att man har lite svårt att ta honom seriöst och att hans gärningar hela tiden får stå i skymundan för hans namn. Ett namn som ju osökt för tankarna till namnet på en karaktär i en film om en person med ett tveksamt förflutet, som av en eller annan anledning försöker fly just sitt förflutna och antar ny identitet, och nytt fräscht namn, för att sedan slå upp portarna till en plastikkirurgmottagning.

Se sockerdokumentären här. 

Vitello tonnato och en förlorad självrespekt

Jag må tappa respekten för mig själv, och jag klandrar inte personer i min omgivning om de gör detsamma i och med detta erkännande. Mitt liv har tills igår varit höljt i dunkel, men så kom upplysningen – i det här fallet stavades den vitello tonnato. Vitello tonnato är alltså tunt skuren kalvstek som serveras med en sås gjord på bland annat slätmixad burktonfisk och sardeller. Det hela äts sen kallt. Jag blev inte jättesugen på att smaka denna minst sagt vulgära mix, tyckte i min enfald att det lät som en märklig blandning av sånt som inte ska blandas och fick associationer till fantasifulla rätter vars existens endast kan förklaras genom en tillkomst under premisserna "vi var hungriga men trötta på att laga mat och stängde därför in ungarna i köket och lät dem härja fritt tills de kom ut med något, vad som helst, som förhoppningsvis gick att äta".

Men tji fick jag när jag sen började bildgoogla. Mums!

Kinas svar på McChicken – stekt ägg med tomat

–  Stekt ägg med med tomat, gud vad gott!
Så låter det i skolmatsalsköerna (fast på annat språk då) runt om i Kina vid lunchdags. De äter nämligen Ji chao xi hong shi ("Kinas svar på McDonald's-mat") till lunch varje dag. Det är i alla fall vad jag har hört, men sanningshalten i det går kanske att diskutera. 

Sant är i alla fall att om det stämmer har Kinas toddlers bra smak, för det är en väldigt enkel men otippat god anrättning som är ett slags lite mer civiliserat hopkok av ägg och  ketchup. Nog för att det inte är ketchup i, men resultatet av ingredienserna blir typ ketchup, och som bekant är ketchup alla barns  favoritsås = dålig smak (= det som förenar barn över hela jorden). Aja, det här blev kanske ett snårigt resonemang men min poäng är att eftersom ketchup är poppis är det inte helt osannolikt att mina uppgifter om detta som Kinas skolmat numero uno faktiskt stämmer. Men nog om det!

Ingredienser, 1 person

olja till stekpannan (raps eller jordnöts)
2 ägg, kläckta och ihopvispade
2 tomater skurna i bitar eller ca 15 halverade körsbärstomater
2 msk soya
1 msk socker
1 tsk sesamolja
(1 tsk fisksås)
sesamfrön
chiliflingor

Hetta upp stekpanna och häll i ganska mycket olja. Häll sen ner äggen och vänta typ 30 sekunder innan du går loss med stekspade och delar upp ägget i mindre bitar. Det hela går väldigt snabbt, det ska vara lite wok-känsla. Fös ägget åt sidan i pannan och ha ner tomaterna. Låt steka någon minut och ha sedan i soya, socker, sesamolja och fisksås (som inte ingår i originalet, men jag tycker att det passar bra). Blanda ihop allt samman och häll upp i djup tallrik. Strö över lite sesamfrön och chiliflingor och ät med ris.

OBS! Att det ser ut som att jag har försökt få till ett yin- och yangtecken i min uppläggning är en lycklig slump och inget annat. Ett annat obs i sammanhanget är att det här receptet kanske inte är helt renlärligt, men det gör inget, det funkar bra ändå!

Två såser i en – pasta med tomat- och ostsås

 

Ibland när det skulle vara extra festligt lagade mamma pasta med ostsås och tomatsås. Tomatsåsen hade hon lärt sig av italienska vänner på någon av sina många resor till Bologna, tricket var att ha i en tesked socker och att låta den koka ihop länge, gärna flera timmar. Ostsåsen gjorde hon genom att värma vispgrädde och sedan smälta ner enorma mängder ost däri. Till detta något som kallades "bandpasta". Du hör ju hur gott det var. 

Ibland vill vi ha det extra gott helt vanliga dagar också och en sådan dag träffades jag av en snilleblixt. Jag gjorde en god tomatsås och smälte ost rakt ner i den i ett huj. Sedan gjorde jag den en aning mer krämig genom att tillsätta en skvätt grädde. Och se där!

Ingredienser, 4 portioner:

olivolja

1 gul lök

2 vitlöksklyftor

1 burk skalade tomater av bra märke (om du känner dig ambitiös är det självklart godare med färska tomater)

ca. 75 g blå- eller grönmögelost ex. som gorgonzola, s:t agur eller ädelost 

en gnutta socker eller honung

svartpeppar

salt

0,5dl vispgrädde

oregano

parmesan till servering

Koka upp vatten till pasta, tagliatelle är en bra sort för denna anrättning. Värm olivolja i en panna, stek den finhackade löken i olivoljan på låg värme tills den blir genomskinlig. Tillsätt vitlök som du skurit i tunna skivor. Låt svettas med löken ett par minuter, akta så att den inte blir bränd, då är det kört. Tillsätt burken med tomater och pressa försiktigt sönder tomaterna med en slev. Krydda med svartpeppar och socker (vänta med salt). Låt puttra ca. 20 minuter. Om såsen börjar se torr ut kan du tillsätta vätska av något slag, vatten eller en aning vitt vin. 

När såsen kokat ihop så att den ser god ut tillsätter du osten i små bitar. Nu kan du koka pastan. Rör med en slev i såsen medan osten smälter. När osten har smält smakar du av med vispgrädde och salt. Om det finns barn bland de hungriga så kan ett litet tips vara att mixa såsen tills den är alldeles slät. Krydda slutligen med oregano. Blanda såsen med den perfekt kokade tagliatellen, servera med riven parmesan, svartpeppar och en god ruccolasallad.

Jordärtskockssoppa med timjan

 

På sopprestaurangen i Soho, London, lärde jag mig att man faktiskt kan koka soppa på en spik. Eller snarare, man kan koka soppa på nästan allt. Har du en buljong kan du slänga ner nästan vad som helst i den och antingen koka det kort så det blir krispigt, koka det en stund och sedan mixa så blir det krämigt eller koka länge, men då blir det en gryta.

Häromdagen kom jag över ett litet parti fina jordärtskockor. Jag gjorde som vilken frusen husmoder som helst i väntan på den riktiga våren skulle ha gjort, kokade en soppa. Jordärtskockorna är ena märkliga små rackare. De är liksom krispiga och en aning genomskinliga. Lite som utkomsten av en ménage à trois mellan rättika, ingefära och potatis. Smaken däremot, påminner om kronärtskocka. (Dessa delikatesser börjar förresten dyka upp nu i grönsaksdiskarna med sina lager-på-lager-utstyrslar som inte alls är något effektivt skydd för det man vill åt, självaste hjärtat). Medan du rör i din soppa kan du fundera på om det heter jordärt'skocka eller jordärts'kocka, det gjorde jag.

Ingredienser, 4 portioner:

1,3 liter kyckling- eller grönsaksbuljong (jag använde Kung Markattas ekologiska kycklingbuljong och det smakade toppen)

6 jordärtskockor

2 potatisar

1 liten gul lök

2 vitlöksklyftor

0,5 dl vispgrädde

salt

svartpeppar

timjan antingen färsk eller torkad

parmesan

Koka upp buljongen. Skala och skiva rotsakerna och löken och tillsätt dem. Låt sjuda under lock i ca. 20 minuter eller tills rotsakerna är mjuka. Mixa soppan med mixerstav tills den är helt slät. Tillsätt grädden. Är soppan för tjock kan du tillsätta mer buljong eller grädde. Krydda och smaka av med salt, svartpeppar och timjan. Servera med riven parmesan. Det är helt säkert gott med en klick crème fraîche också.

Mitt livs bästa köp

Ett köp, som jag har gjort den här vintern, är jag så jävla nöjd med att jag vågar tillstå att det är mitt livs bästa köp. Folk i gemen kanske håller en fräsch bostadsrätt eller åtminstone en snygg kappa som sitt livs köp, och sett ur det perspektivet kanske det här kan verka lite trivialt – kanske till och med patetiskt – men faktum är att DET ÄR DET INTE!

Köpet gäller fyra stycken klassiska kinesiska skålar med drakmotiv i botten och små "insprängda" riskorn. Man skulle kunna definiera dem som matskålar, men matskålar kanske inte är ett helt rättvist ordval eftersom det låter som något ur vilket man utfodrar primater, och det är ju inte aktuellt för mig, inte just nu i alla fall. Jag har i flera månader trånat efter skålar av den här typen och det kändes som att en sten föll från mitt bröst (tack konsumism!) när jag äntligen travade hem med dem från den asiatiska mataffären i Söderhallarna. De är fantastiska att äta allt från soppa (exempelvis en smarrig phô) till pasta till sallad ur och funkar alltså otippat bra även till mat som inte är asiatisk, vilket är ett himla plus! Och de är så stora och rejäla att man inte behöver vara orolig för att spilla om man exempelvis skulle råka ligga ner och äta, som alla civiliserade individer gör ibland. Kostar sextio spänn styck. Dessa skålar har verkligen skänkt mitt liv livskvalitet och en djupare mening.

Vattenmelon och feta

Var är våren, frågar du. Var är sommaren, frågar jag. Alltid steget före.

Tills den kommer kan man ju iallfall låtsas att det är sommar. Hittar du en fin vattenmelon så här års så är det bästa ackompanjemanget feta, salt, peppar och olivolja. Detta är vardagsmat för en grek men en rätt som jag inte smakade förrän ifjol. Är kanske inte alltid steget före. Den syrliga osten och den söta melonen ger varandra helt nya smakdimensioner. Salladen passar utmärkt till grillat eller en liten stekt korv från Taylor and Jones, som förresten ska öppna restaurang i Hornstull.

Kycklingbloggen testar: Paolo Robertos pasta

Jag är inte så förtjust i tortellini och fylld pasta och sånt, i alla fall inte de där "färska" varianterna i plastförpackningar med bilder på bruna lantägg i korgar, svajande veteax och härliga italienska tanter etc. som finns i kyldisken. Dock för att jag ändå ungefär var tredje månad får för mig att jag faktiskt gillar konceptet och köper hem och lagar varpå det hela alltid får ett tvärt slut i illamående och tankar i stil med "aldrig mer".

Sen hörde jag talas om PP. Det var mamma som berättade att Jenny hade köpt hem PP – knasbollen Paolo (Robertos) pasta – och att hon var helnöjd. Jag bestämde mig för att också testa  (det var nog ungefär tre månader sedan jag gjorde ett tortelliniförsök senast och därmed på tiden). Och idag blev det alltså av!

Problemet med tortellini är ju att de aldrig smakar något och att det fordras att man är sjukt bra på att övertyga sig själv att de verkligen smakar och innehåller det som det står att de ska innehålla. Så var fallet lite nu också, jag har glömt bort vilken sort jag valde och jag orkar inte gå och kolla på förpackningen (och det var också omöjligt att försöka smaka sig till det). Men jag tyckte ändå att de var goda! Det var bra konsistens, inte så där blaskiga eller klibbiga eller bara hårda som de tenderar att vara. Jag testade en stor platt variant, eventuellt var det med buffelmozarella. Så var det med det, vilken solskenshistoria ändå!

Snickarbacken 7

Det var så bra på Snickarbacken 7 att vi stannade tills nu. Vi lyckades faktiskt stanna när det var stängt för natten så vi kunde kolla igenom alla skafferier, sova längst in i lokalen under sjuttiotalsaffisherna från Rönells och laga egen café cortado på morgonen. Vi provade även alla regnjackor från Stutterheims, vek om alla bodies från Tuss och valde ut favoritdjurmasker; kanin, björn och igelkott. En riktigt mysig helg var det, men nu känns det skönt att vara hemma igen.

Snickarbacken 7 är hipsterns favoritställe. Det är som en liten bit av Sofo förflyttats till ett gammalt stall ett stenkast från Stureplanssvampen fast med adderad übercoolhet typ Kobenhavn. Rebecca och Fiona var där, så ni fattar vad jag menar. Och några tuffa kreatörer hade ett skitviktigt möte vid ett av de större borden. Ändå är stället trevligt. Lokalen är som en enda lång korridor med högt i tak, mjuk belysning och de som jobbar verkar vara bra människor.

Fanny åt en sallad med puy-linser och typ frön, feta och en kryddig, köttig korv. Till detta fick hon en god sås av rostad röd paprika. Jag åt en ceasarsallad som var precis så som en sådan ska vara. Romansallad, saftig kycklingfilé i stora bitar, parmesan, och surdegsbrödskrutonger som jag ioförsig tyckte var lite väl stora. De var liksom sådär så att man behövde blöta upp dem i munnen innan de gick att tugga på. Dressingen var fint avvägd och krämig. Andra rätter som finns på menyn är clubsandwich, soppa och sötsaker som kardemummabullar och pain au chocolat. Kaffet – som är en av ställets stoltheter, caféet heter egentligen Kaffeverket – är väl den egentliga anledningen att komma hit. Men beställ en cortado om du gillar kaffet starkt men ändå inte är sugen på en espresso, för cappuccinon är för mjölkig.

Kycklingbloggen på uppdrag

*Nu går den här Kycklingbloggen och testar Snickarbacken 7. Återkommer!*

Vad är nu detta?

Stod i skyltfönstret (eller vad man nu säger när det gäller ett bageri) bland andra gamla rustika förvaringsdon för mjöl, socker och lagerblad och sånt som man har lite bättre koll på än just "klarskinn". Vad är då detta undrar ni (och det undrade givetvis jag också tills jag blev upplyst). En häftig smaksättare för soppor och grytor? En gammal nedmald rot som ger brödet en krispig skorpa? Ett extrakt utvunnet ur bisonoxars talgkörtlar som gör sänglinne mer lättmanglat?

Nej - alla svar är fel. Klarskinn är nämligen något så smarrigt som torkat fiskskinn som man hade i (kok-)kaffet på den tiden då kaffebönorna i regel inte hade "superdroppen"-kvalitet. Klarskinnet gjorde då, genom någon avancerad proteinföreningsprocess, att kaffet blev lite mindre grumligt och lite mer likt vanligt normalt kaffe, helt enkelt.

Carbonarans förbannelse

Vissa maträtter blir förbluffande goda med förbluffande enkla medel – carbonara hör inte till dem. Tvärtom. Jag blir i princip alltid missnöjd när jag äter "kolarhustruns favoritpasta" (eller vad carbonara nu betyder) trots att ingredienserna är en härlig gegga av det bästa livet har att erbjuda. Det finns ingen som helst logik eller rimlig förklaring till smaklöshets-fenomenet och jag bör här tillägga att besvikelsen träder in såväl när jag själv står för tillagningen som när någon annan gör det.

Antingen är carbonaran för stabbig eller för torr eller – värst av allt – så är pastan överkokt. Oftast är anrättningen näst intill smaklös trots att man har vräkt på för kung och fosterland med grädde, parmesan, äggula, knaperstekt bacon, baconflott, vitlök, flingsalt och ännu mer parmesan – just för att anrättningen INTE ska resultera i faddhet i klass med Sodexos lättuggade storköksmat för personer som en gång har haft, men numera lever ett glatt liv utan tänder.

Men, smakerna verkar alltså försvinna någonstans på vägen, sugas in i ett parallellt universum långt långt långt bort. Och där står någon vid en spis och lagar carbonara för att sedan servera denna pastarätt, full av härligt runda smaker, till en förnöjd kerub som fäller en glädjetår och tänker: förbluffande lätt och gott!

Medelhavsaromer och brun sörja i en liten dosa

En person i min bekantskapskrets har en bror (som jag aldrig har träffat men som tydligen är något av en snusconnoisseur) som gör en rolig grej som jag själv inte har testat och som jag inte har en aning om huruvida han vill "dela med sig av" eller hålla för sig själv men strunt samma! Så här går du tillväga: köp hem valfri dosa Göteborgs rapé (som har en generös enbärsbukett), öppna locket och raspa ner lite zest från en ekologiskt odlad citron. Stäng locket och vänta någon dag. Sen är det bara att stoppa in en frisk citrusprilla, luta sig tillbaka och njuta när Medelhavets solstinna aromer gifter sig med det nordiskt kärva och salta under din läpp.

Jag antar att man, utan att dra för stora växlar på det här, kan säga att detta är hyfsat symptomatiskt för snusets klassresa, ett slags snusets gentrifiering.

Strömming = böckling – en uppenbarelse

Det kanske är helt befängt men i samband med att jag tillredde rätten i föregående bloggpost fick jag mig en kraftig aha-upplevelse som höll på att kosta mig livet – nämligen att STRÖMMING OCH BÖCKLING ÄR SAMMA FISK! Och att namnet alltså är beroende av huruvida berörd fisk har genomgått eller ska genomgå en rökeriprocess. Kändes som att min världsbild ruckades en smula, i hela mitt liv har jag levt i tron att böckling var en egen självständig art. Frågan kvarstår då varför man ens benämner fisken som RÖKT böckling eftersom böckling per definition endast är en böckling om den är rökt. Ett gäng dumbommar måste ligga bakom böcklingens varumärke...

Oj vilken härlig livsstilsrätt – böcklingsallad med äpple

Det här är en lite småfestlig enkel anrättning som pappa brukade göra förut. Om man hade haft en (ett?) moodboard i detta sammanhang hade man företrädesvis satt upp krispiga bilder på skärgårdskobbar/västkustklippor, kluckande hav, glada fiskmåsar samt något vårigt, exempelvis krokusknoppar i motljus.

Så här går man tillväga: rensa lite rökt böckling (i detta fall två stycken), och lägg upp på ett fat. Eftersom böcklingen har så små irriterande ben som är svåra att få bort får man liksom bara finna sig att lite ben "ingår i paketet". Strössla sedan över lite hackat äpple, rödlök och kapris. Ringla över lite olja och lite vinäger eller citronjuice och avsluta med några tussar dill, salt och peppar.